RESEBREV. Björn Gustavsson reser till Aruba och upptäcker Holland.
I början av april reser jag till den lilla ön Aruba, belägen i Karibiska havet, strax norr om Venezuelas kust. Där möts jag av vykortsvackra sandstränder med kritvit sand och palmer som vajar i rad mot det turkosblå havet.
Och vilket klimat! Cirka 30 grader i luften och 25 i havet – året runt. Inte undra på att turistbroschyrerna utmålar ön som ”paradiset på jorden”. Numera arrangeras charterresor till Aruba: 11 timmars direktflyg från Stockholm. Själv reste jag via Amsterdam med holländska KLM. Varför just med KLM? Jo, Aruba och några kringliggande öar tillhör nämligen fortfarande Nederländerna – låt vara att dessa före detta kolonier numera fått ett stort mått av självbestämmande. Men ännu är den nederländske kungen statsöverhuvud här. När Willem-Alexander Claus George Ferdinand av Nederländerna fyller år går arubianerna ut på gator och torg och viftar patriotiskt med holländska flaggor! Invånarna har holländska pass, och holländska är än idag officiellt språk på Aruba.
När holländarna på 1600-talet erövrade Aruba – 800 mil från hemlandet – döptes ön till ”Nya Holland”. Någon egentlig ekonomisk betydelse fick dock aldrig Aruba. Åtminstone inte innan man på 1920-talet byggde stora oljeraffinaderier, som under andra världskriget producerade större delen av den olja och bensin som behövdes för att täcka de allierades behov. Tyskarna försökte förgäves förstöra anläggningen.
När raffinaderiet lades ner i slutet av 1980-talet började man i stället satsa på turismen. Idag kommer 75 % av Arubas BNP från turismen. De flesta turister kommer från USA, med direktflyg från New York och Miami. Aruba har för jänkarna blivit ungefär som Kanarieöarna för oss nordbor.
En tredjedel av öns drygt 100 000 invånare bor i huvudstaden Oranjestad. Ett sjuttiotal nationaliteter bor idag på denna multietniska ö. Språket, papiamento, är också en mix med inslag av spanska, holländska, engelska med mera – ja, faktiskt lite av ett blandspråk à la esperanto. Fram till nyligen fick skolbarnen tillsägelser om de pratade papiamento under skoltid!
Under min vecka på denna numera rätt exploaterade ö träffar jag holländare som ännu bor i ”holländska” områden och som ses på barer befolkade av huvudsakligen andra landsmän, som vore tiden ännu kolonial. I det stora hela tycker dock de flesta jag talar med att samexistensen mellan de många olika kulturerna fungerar utmärkt.
Det mesta kretsar kring turismen. Hypermoderna gallerior och märkesbutiker sväljer dagligen alla de tusentals människor som kommer hit med enorma kryssningsfartyg. Utanför Oranjestad är livet lugnare. Jag cyklar längs sandiga vägar längs ett svallande hav, här och där syns övergivna hus som tidigare befolkats av valfångare. Jag paddlar längs stränder med mangroveskogar avbrutna av undersköna stränder – och jag snorklar i korallrev där havsbottnarna lyser av fiskar i starka färger.
Jag vandrar också genom halvöken med saguaroliknande kaktusar och passerar en ranch – i ett landskap som ser ut som i Arizona. Jag pratar med chefen för den nyinrättade nationalpark som täcker en femtedel av öns yta. Han berättar att parken fått EU-bidrag!
Något det inte pratas högt om är det faktum att vattentemperaturen de senaste åren har stigit flera grader och att korallreven har börjat dö. Förutom påtagliga klimatförändringar finns även problemet med båtflyktingar: desperata människor från krisernas Venezuela försöker nattetid ta sig hit i småbåtar. En del har till och med simmat hit. En del jobbar svart, men så snart de upptäcks måste de åka tillbaka.
Framtiden? På Aruba har man insett att den växande turismen måste hållas i schack, och att miljön måste räddas innan det är för sent. Man har därför satt upp målet att man inom bara några år helt ska ha gått över till förnyelsebara energikällor. Själv såg jag dock inte en enda vindsnurra (trots att här nästan ständigt blåser en ostlig bris) och knappt några solceller. Det är på Aruba som i världen i stort: BRÅTTOM.
bjorn.gustavsson@opulens.se
