FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda och även om vi tacksamt nog slipper estetiserat avklädda övergreppsscener hade den i undertecknads ögon vunnit på att kapa det värsta våldet. Karolina Bergström har sett The nightingale som har svensk premiär idag fredag.
The nightinggale
Regi: Jennifer Kent
Manus: Jennifer Kent
Medverkande: Aisling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr m.fl
Det känns lite märkligt att ha sett en sevärd film som det ändå tar emot att rekommendera till andra. Men The babadook-regissören Jennifer Kents hämndsaga The nightingale är bitvis så pass obehaglig att se, att jag stundtals finner mig själv titta bort från filmduken bara för att slippa ta in det som skildras. Det betyder inte att det rör sig om en dålig film – bara att det rör sig om ett verk med väldigt tydliga gestaltningar av sexuellt och fysiskt våld.
I fokus för handlingen, som utspelar sig år 1825 på den australiska ön Tasmanien, står den unga irländska fången Clare (Aisling Franciosi) som tjänstgör som tjänsteflicka hos den brittiska armén. Van Diemens land, som var öns namn fram till mitten av 1800-talet, fungerade vid denna tid som straffkoloni för enorma skaror brittiska och irländska fångar vars arbetskraft nyttjades för att bebygga det koloniserade landet. Efter avtjänat straff hade de möjlighet att själva bosätta sig där som fria invånare. Clare, som tillåtits att gifta sig under fångenskapen, hoppas nu på det intyg hon rättmätigt borde få efter sitt avtjänade straff, men den sadistiskt anstrukna löjtnanten (Sam Claflin) hon tjänar vill hellre ha henne som sin privata sångfågel och kropp att utnyttja än ge henne friheten. Ett bråk mellan Clares make Adrian och löjtnanten slutar i en ofattbar tragedi, och tillsammans med den aboriginske spåraren Billy ger sig Clare ut i vildmarken med ett enda mål – brutal hämnd.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Då Kents film visades under filmfestivalen i Sydney ska ett trettiotal personer ha lämnat salongen på grund av de ingående våldsskildringarna, och faktum är att även om stjärnskottet Franciosi gör en magnifik gestaltning av Clare tar det sexuella och fysiska våldet bitvis helt över historien på ett sätt som får en att ifrågasätta själva syftet. Jennifer Kent har i intervjuer menat att en manlig regissör som skildrat samma slags våld troligtvis hade bemötts annorlunda, och att hon också mottagit positiva reaktioner från överlevare av sexuella övergrepp som sett filmens hämndtema som befriande. Men faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda, och även om vi tacksamt nog slipper estetiserat avklädda övergreppsscener hade The nightingale i undertecknads ögon vunnit på att kapa det värsta våldet.
För filmen är också en obehagligt sanningsenlig skildring av de koloniala övergrepp som begicks av britterna mot både fångarbetare och mot aboriginer, även om själva karaktärerna är uppdiktade. Inte ens fången Clare vill i början uttala Billys namn utan kallar honom för ”boy”, och utan en vit person vid sin sida som alibi för sin existens riskerar en aborigin att bli dödad på direkten. För en åskådare är det lätt att fyllas av samma glödande hat mot engelsmännen som snart också förenar Clare och Billy i gemensam förståelse. Det är likaså svårt att inte låta bli att på samma sätt som Clare önska livet ur hennes plågoandar. Samtidigt blir det snart klart att ingen är en vinnare i detta hierarkiskt uppbyggda ingenmansland, där inte ens britterna innerst inne vill vara kvar.
Av den suggestiva psykologi som gjorde Jennifer Kents genombrottsfilm The babadook till en sådan succé finns inte mycket att hitta i The nightingale, som mer förlitar sig på ett rättframt och inte alltid helt välregisserat berättande. Men när kameran väl får vila på Clares och Billys ansikten spelar resten ingen roll – deras lyskraft lyser upp inte bara den mörka trollskogen utan hela filmen.
karolina.bergstroem@opulens.se
