Feministisk populism har blivit ett problem

Krönikor/Samhälle.
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

OFFERROLL. Jag ställer mig kritisk till vad vi som kvinnor idag tjänar på att utmålas som offer som behöver räddas av ett fåtal starka individer som är beredda att sko sig på resten av oss. Det är också svårt att se skillnad mellan hur högerprofiler som Ann Heberlein och Katerina Janouch uttrycker sig jämfört med feminister som exempelvis Linnea Claeson eller Cissi Wallin, skriver Amra Bajric.

 

 

 

Hanna Gustafsson skrev förra veckan ett blogginlägg om hur feminismen använder sig av populistiska metoder för att locka till sig följare. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att det inte är feminismen eller feministerna i sig som ändrats. Vi kämpar fortfarande för kvinnors frigörelse, bättre villkor på arbetsmarknaden och belyser mäns våld mot kvinnor.

Problemet är att feminismen i Sverige idag medialt styrs av ett fåtal tongivande kvinnor som använder sig av populistisk retorik. Det har lett till att det är svårt att se skillnad mellan hur högerprofiler som Ann Heberlein och Katerina Janouch uttrycker sig jämfört med exempelvis Linnea Claeson eller Cissi Wallin. Heberlein och Janouch beskriver ett Sverige i förfall där invandrare våldtar våra kvinnor dagligen. Samtidigt hänger feminister med stora plattformar ut minderåriga som skickat hatmejl och skriver krigsrubriker om hur kvinnor knappt kan röra sig utomhus utan att bli attackerade av män och hur alla kvinnor i Sverige är rättslösa.

Det som skrämmer mest är oförmågan att skilja den professionella personen/feminismen från den privata. Att systerskapet ses som synonymt med stöd för ens personliga projekt och försvar av dåligt beteende.

Det finns som Hanna beskriver tydliga likheter i retorik, det känslodrivna språket, hot om uthängningar och publicerande av privata uppgifter offentligt. Lägg därtill ”är du inte med mig så är du emot mig och i förläggningen emot feminismen”-hetsandet.

Det som skrämmer mest är oförmågan att skilja den professionella personen/feminismen från den privata. Att systerskapet ses som synonymt med stöd för ens personliga projekt och försvar av dåligt beteende. Det leder till att all kritik tas som personangrepp. Det personliga må vara politiskt – men vad händer när vi drar likhetstecken mellan person och rörelse? För att hårdra det hela – det är så diktatorer skapas och folk börjar backa sina ledare förbehållslöst och tappar allt kritiskt tänkande.

För något år sedan kom alarmerande rapporter om att flickorna i Sverige mår väldigt dåligt. Framförallt tonårstjejer befann sig i kris där självskadebeteenden och depressioner, av rubrikerna i media att döma, verkade vara mer regel än undantag. Anledningen till tonårstjejers dåliga mående ansågs bero på stökiga skolmiljöer där pojkar tog för stor plats, rådande skönhetsideal som skapade dålig självkänsla och ledde till ätstörningar samt en allmän brist på bra förebilder i samhället.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Tongivande feminister i Sverige uttalade sig men väldigt få yrkeskunniga inom området hördes. När #metoo-rörelsen slog ned som en bomb i världen under hösten 2017 hamnade allt fokus på sexuella övergrepp. Samtidigt kom rapporter om att det är tonårspojkarna vi borde oroa oss för. Jag skrev en text om det för Opulens då. Visst fanns både ätstörningar, självskadebeteenden och sexuellt våld representerat inom gruppen tonårstjejer men det var ingen kris. Dessutom så visade studier på att tonårsflickor är mer benägna att rösta vänster, bryr sig om klimatet och identifierar sig som feminister i stor utsträckning.

Jag påstår inte att feminismen gått för långt eller att det inte finns strukturell ojämställdhet mellan kvinnor och män.

Det skadliga är inte att lyfta fram och belysa ett problem, det skadliga är när man förmedlar en ensidig bild av en grupp utåt. Precis som ungdomar i orten börjar identifiera sig med att vara kriminella kan tonårstjejer börja identifiera sig med att må dåligt – den mediala bilden internaliseras.

Jag påstår inte att feminismen gått för långt eller att det inte finns strukturell ojämställdhet mellan kvinnor och män. Jag ställer mig kritisk till vad vi som kvinnor idag tjänar på att utmålas som offer som behöver räddas av ett fåtal starka individer som är beredda att sko sig på resten av oss. Frågan är vad kvinnor vinner på att byta ut en manlig vit riddare mot en kvinnlig?

AMRA BAJRIC
amra.bajric@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr