AVDAMMADE MÄSTARE. Idag berättar Jesper Nordström om den franske filosofiprofessorn och författaren Philippe Delerm.
Philippe Delerms (1950- ) Den första klunken öl och andra små njutningar upplevs så här tjugo år efter publiceringen som både mossig och mycket tidstypisk och ånyo aktuell.
Sett i backspegeln framstår den som tidstypisk. 90-talet var nostalgins tidevarv. Vi köpte inomhusfontäner från 60-talet. Oasis dyrkades hejdlöst fastän de mest led av Beatleskomplex och Serge Gainsbourgs vinyler började stiga i pris.
Internet hade varit tillgängligt för alla och envar i max tio år och redan här ser vi ett korrektiv och en kulturell konservatism. Styrkan hos Delerm är att han utgick från tinget och vävde en närmast existentiell betraktelse kring detta.
”Ingen kökskniv, förstås och ingen ligiststilett. Men inte heller en pennkniv. Nej, en fällkniv Opinel nr 6 eller en languole. En kniv som kunde tillhört en otadlig farfar. En kniv som han skulle ha stoppat i fickan på ett par mörkbruna, bredspåriga manchesterbyxor. En kniv som han skulle ha dragit fram till lunchen, han skulle ha prickat korvskivorna med udden, skalat äpplet sakta med hela handen runt bladet”.
Delerm går sedan lite självironiskt vidare med att resonera om varför man numera behöver en kniv, vi lever ju inte på farfars tid resonerar han och tänker att ja, man kan ju ha den till både det ena och det andra. Men det där ”ena och det andra” kommer inte, och texten mynnar i stället ut i milt fin humor om hur vi moderna människor ändå vill bevara något av det primitiva i oss. Och visst är det typiskt manligt att fortsättningsvis vilja känna sig lite som en jägare med ett vapen i fickan, men kittla fåfängan. Jämte armbandsuret är väl fällkniven ett av de få ”smycken” som det är helt socialt okontroversiellt för en man att bära.
Delerm använder även det tragiska och det obehagliga som en slags ”livskvalitet” i brist på bättre ord. Att höra nyheter var förr mer platsbundet och inte en pushnotis när som helst.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jämför gärna med om du vet exakt var du befann dig när nyheten om 11 september-attackerna nådde Sverige. Har omgivningen den gången liksom etsat sig fast hos dig? Nu väljer Delerm kanske inte en så fullt omskakande nyhet utan refererar hur han sitter i sin bil och hör att Jacques Brel är död.
”Flikar av filmremsan snurrar i huvet. Men också resan gör sitt, det förment förtroliga hos landskapen som suddar ut varandra, där det en dag utkristalliseras: Jacques Brels död är en trefilig motorväg med en stor rödvit Antartankbil i högerfilen.”
Det är en mycket välvald bild, oljebolaget Antars tankbilar behöll länge det där nästan leksaksaktiga arketypiska och bjärt röda. De såg ut som lastbilar ”ska” göra, och förlänar hela upplevelsen ett slags arketypisk allmängiltighet.