MURAR. Mattias Svensson minns en tid då inskränktheten präglade det svenska mediautbudet.
”Riv den svenska Berlinmuren” stod det på ett av de klistermärken med nyliberala slogans vi sålde under min tid i Frihetsfronten.
Redan här föreställer jag mig att läsare från generation bokstavskombination uppbragt invänder: ”Jämförde ni Sverige med en kommunistisk enpartidiktatur med hemlig polis och tortyr i källarhålor för politiska fångar!” Och jag kan förstå att det verkar orättvist utifrån dagens situation. I Sverige har vi ju trots allt flera riksdagspartier, bara några av dem vill skicka människor till tortyr, och dessutom gäller det bara utlänningar och muslimer.
Men det där är ett sidospår, som så mycket i svensk samtidsdebatt.
Det som fick mig att minnas det där klistermärket var att jag läste en gammal kulturartikel av Jens-Christian Brandt om just Berlinmurens fall och hur det diskuterades i Sverige då, 1989. Texten ”Festen vi missade” är en skarp och läsvärd uppgörelse med det Sverige av igår som många idag sitter och drömmer om att återupprätta.
Så här beskriver Brandt skildringen av det historiska ögonblick då människor i det delade Berlin förenades för första gången på decennier:
”Vi går tillbaka till Aktuellts studio den 10 november 1989. Alfredius har radat upp kännarna bredvid sig. Inga östeuropéer, givetvis inte, inte heller någon borgerlig politiker (under perioden 8-12 november är de bannlysta från Berlinbevakningen), men väl the usual suspects.
Katarina Engberg. Jörn Donner. Dieter Strand.
De ser alla ut att komma från sin egen begravning.
Alfredius frågar: ‘Dieter Strand, har du nånsin förbannat muren?’
Aftonbladets välkände reporter ser då tankfull ut och säger att det retat honom när ‘svenska tjejer’ vid gränsen tvingats visa sina handväskor. Men det han egentligen har på hjärtat är något annat. Trots att det är ‘ett halvt historiskt ögonblick’ önskar han formulera ett ‘försvar’ för muren.
Vid dessa ord nickar de andra i studion gillande.”
Precis så där var det. Neutralitetens tvångströja dominerade de flesta medier och innebar att de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen och marknadsdemokratierna i Västeuropa ofta beskrevs som ungefär lika goda kålsupare, för balansens skull. Så fanns också två sidor av Berlinmuren, där frihetsinskränkningen för de instängda folken blandades ut med att muren var realpolitiskt nödvändig för en stabil samvaro mellan demokrati och kommunism. Det socialdemokratiska och neutrala Sverige stod mittemellan, en position som också föll när muren och diktaturerna rasade.
Ändå, eller kanske just därför, var de styrande livrädda för varje tillstymmelse till pluralism, särskilt om den skulle råka tilltala smaken hos vanligt folk.
Visst är public service vinklat också idag, men konformiteten var så mycket större förr. Särskilt i medieutbudet. På den tiden fanns bara två statliga tv-kanaler att titta på, och det fanns betydligt färre mediekanaler över huvud taget. Utlandet och all form av utländsk press var oerhört avlägset. Andra åsikter än den egna tidningens ledarsida mötte man i form av korta citat från pressgrannar på samma ledarsida. Internet och sociala medier med dess möjligheter till interaktion fanns förstås inte heller.
Ändå, eller kanske just därför, var de styrande livrädda för varje tillstymmelse till pluralism, särskilt om den skulle råka tilltala smaken hos vanligt folk.
Under de första åren på 1980-talet kom videon till Sverige och med den möjligheten att, inte minst med en växande kommersiell filmuthyrning, välja vad man ville se och när man ville se det. Socialdemokratin hade gjort sitt bästa för att kväva tekniken i sin linda. Socialdemokraten och författaren Per Kågeson uppträdde exempelvis som ordförande för Svenska Författarförbundet och ville ”överväga införandet av ett system med en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram” – alltså statlig kontroll över utbudet – alternativt ”utreda möjligheterna för Sverige att helt avstå från videoskivspelartekniken” – alltså helt förbjuda tekniken.
När videon var ny och okänd lyckades SVT:s samhällsprogram Studio S skrämma slag på landets politiker och moraltanter med varningar för skräckfilmer. Framför allt varnades för filmen Motorsågsmassakern, som idag anses vara en klassiker. Det är också värt att påminna om hur skräckfilmsgenren generellt idag anses ha gått i bräschen för mer aktiva och företagsamma kvinnokaraktärer, mer så än annan dåtida film. Trots ständiga riksdagsdebatter och beslut om att stoppa ”videovåldet” fick vi i slutänden ändå hyra och titta på skräckfilmerna. Men först efter att de hade massakrerats av den då mycket aktiva filmcensuren, som även stack sina vassa fingrar i de rätt komiska uppföljarna till klassikern Nightmare on Elm Street, censorer har aldrig haft humor.
Något annat vi skulle skyddas mot var fler alternativ än de statliga monopolen på att sända radio och tv. När några pigga radiopirater på 1960-talet började sända reklamfinansierad radio med pratprogram och musik i inte minst de yngres smak blev den socialdemokratiska regeringens reaktion stenhård. Olof Palme drev igenom så drakoniska lagar att hus och annan privategendom kunde tas i beslag, vilket slutligen tystade den sista fria rösten, Radio Syd.
Det var en inskränkt tid, och den regerande socialdemokratin gjorde, ofta med benäget bistånd av Centerkvinnor och folkpartister, allt för att de mediala skygglapparna skulle bestå.
Bättre gick det när Jan Stenbeck 1987 började sända TV3 från London till de nyligen framtagna parabolantennerna i en del svenska hem. De fick se Robert Aschbergs vilda blandningar av åsikter och underhållning och den nya tv-serien The Simpsons. Vissa socialdemokrater försökte stoppa även detta. På socialdemokraternas partikongress 1987 dundrade Maj-Britt Theorin: ”Ge ungarna en chans och låt dem för död och pina slippa reklam i tv. Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk slängkappa de än sveper in sig i.”
Det var en inskränkt tid, och den regerande socialdemokratin gjorde, ofta med benäget bistånd av Centerkvinnor och folkpartister, allt för att de mediala skygglapparna skulle bestå. Det var den svenska Berlinmuren. Den var långtifrån lika illa som den tyska, men det var likafullt en välsignelse när den rasade.
mattias.svensson@opulens.se
