FILM. Kanske är det ett tecken i tiden att den globala ekonomin nu börjar slå knut på sig själv, skriver Karolina Bergström, som går igenom hur arbetslivet skildrats och skildras i filmens värld.
En av sjuttiotalets allra starkaste filmscener återfinns i det Oscarsbelönade fabriksarbetardramat Norma Rae från 1979. Här kämpar textilarbeterskan Norma Rae, lysande porträtterad av Sally Field, mot arbetsförhållanden som är så usla att hennes egen pappa fått betala med sitt liv då han avlidit i en hjärtattack på grund av nekad rast. När Norma Rae under arbetstid samlar bevis på att arbetsgivaren försöker splittra de anställda och sinka ett potentiellt beslut om facklig anslutning, ger ledningen henne sparken på stående fot och ringer polisen. Sammanbiten tecknar Norma Rae snabbt ner ordet ”union” (engelska för fackförbund) på ett papper och ställer sig på ett bord med det improviserade plakatet högt i luften för alla att se. Den monumentala tystnad som uppstår i fabriken skär stålskarpt genom allt fabriksdunk, och när hennes forna kollegor en efter en stänger av sina maskiner som en solidarisk handling blir tystnaden i sig öronbedövande.
Det krävs ett hjärta av stål – eller ett hjärta till höger – för att inte få ren och skär gåshud av Norma Raes handfasta protestaktion. Men hennes fackföreningsbetonade kamp speglar ett arbetsliv som i dag, fyra decennier senare, domineras av helt andra förutsättningar. I den nya gigekonomin, vars kafkaartade villkor skildras i mästerregissören Ken Loachs bioaktuella film Sorry we missed you, finns i regel vare sig fackliga eller tidsmässiga möjligheter till att förbättra arbetsförhållanden (även om en nystartad Uber-fackförening i Japan och försök att organisera Foodora-utkörare i Toronto inger förhoppningar inför framtiden). I Sorry we missed you ser den arbetslöse familjefadern Ricky sin chans att jobba ihop till handpenningen på ett eget hus när han börjar som franchisetagare på en budfirma.
I filmens inledning får Ricky sig serverat grundförutsättningarna från arbetsledaren Maloney, som för övrigt gestaltas genialt av en före detta polis och amatörskådespelare – Ricky får för att kunna utföra sitt arbete antingen hyra en budbil från företaget för 65 pund per dag eller köpa en egen och dra på sin skuldtyngda ekonomi ytterligare lån, han förväntas som egenföretagare stå till tjänst fjorton timmar per dag, och om han av någon anledning inte kan arbeta en dag är det upp till honom själv att fixa en ersättare. Dessutom, betonar Maloney, så jobbar Ricky inte för firman – ”du jobbar med oss”.
Sorry we missed you, vars titel syftar på meddelandet på den lapp som budutkörarna lämnar då någon inte varit hemma för att ta emot ett paket, är inte bara en av årets hittills bästa filmer utan också ett slag i magen-tungt bevis på arbetarklassens förändrade arbetsmarknad. Visst finns tunga industrier likt den i Norma Rae kvar, även om en majoritet flyttat till låglöneländer. Men för den som är utan erfarenhet, utbildning eller uppehållstillstånd återstår i princip bara osäkra anställningar eller, som i Ken Loachs film, ”valet” att bli egenföretagare och därmed betydligt mer ekonomiskt sårbar. Det arbetsmarknadsmässiga skiftet innebär i sin tur att filmhistoriens arbetslivsrelaterade skildringar är i behov av ett brutalt ansiktslyft. Det handlar inte längre om att likt Chaplin i Moderna tider springa efter kugghjul eller som de hunsade kontoristerna i 9 till 5 tvingas kidnappa sin chef för att få bättre arbetsförhållanden. Det handlar om att tvingas jobba mer än någonsin för mindre pengar än någonsin, Det rör sig om att likt Ricky inte ens hinna träffa de egna barnen trots att arbetet utförs för deras skull. Det kan vara fråga om att tvingas pissa i en platsflaska i bilen för att inte sinka sin rutt. Lägg till det en teknologisk utveckling som gör fler och fler arbetsuppgifter onödiga, och det står klart att framtidens filmiska arbetsskildringar kommer att stöpas i helt andra former.
Ironiskt nog släppte Netflix tidigare i år den Obama-producerade dokumentärfilmen Made in USA – En fabrik i Ohio, där en kinesisk multimiljonär övertar en tidigare stängd bilglasfabrik i Ohio och skapar tusentals nya jobb, samtidigt som de nyanställda amerikanerna förbjuds av sina kinesiska chefer att organisera sig fackligt. Kanske är det ett tecken i tiden att den globala ekonomin nu börjar slå knut på sig själv. Helt säkert kommer strömningar likt dessa att generera ännu fler skildringar av det arbetsmarknadstwistade tidevarv vi lever i.
karolina.bergstroem@opulens.se
