SANTIAGO. ”Vi talar med varandra och vi möts i lokala sammankomster, så kallade Cabildos Abiertos, för att diskutera. En medborgardialog om en ny social pakt har inletts på bred front”. Opulens medarbetare Anna-Karin Gauding skriver om proteströrelsen i hemstaden Santiago.
”La Moneda” var två ord jag fick i min Whatsapp direkt efter ett kraftigt jordskalv (grad 6 på Richterskalan) medan en demonstration pågick i centrala Santiago. Det var ett av många skämt som cirkulerar, men visst skakar det i regeringspalatset La Moneda, den symbol för makten, som bombades av Pinochet och hans generaler den 11 september 1973.
Fredagen den 25 oktober samlades 1,5 – 2 miljoner människor nästan spontant på huvudgatan Alameda och ett av många slagord var att ”Chile har vaknat”. Det var den största demonstrationen någonsin i Chiles historia, helt utan partiflaggor och banderoller. Den näst största, där jag var en av en miljon deltagare, ägde rum den 2 oktober 1988, tre dagar före folkomröstningen som innebar slut på diktaturen.
Vi blev alla tagna på sängen fredagen den 18 oktober när det hela startade. Sedan dess har proteströrelsen inte avstannat och president Piñera är hårt ansatt. Efter att först ha gått ut med undantagslagar och utegångsförbud för att ”skydda befolkningen” har han fått göra eftergift efter eftergift. Den allra första var att avstå från höjningen av biljettpriset på tunnelbanan. Därefter kom ett paket sociala reformer för att höja pensioner, minimilöner, ge hälsoskydd åt alla, men det räckte inte. Kraven höjdes på djupare förändringar, inte minst en ny författning, som ersätter Pinochets konstitution från 1980. I skrivande stund ( den 6 november) blockerar lastbilar och taxibilar tillfartsvägarna till Santiago för andra gången i protest mot höga vägtullar, samtidigt som Piñera i tv har undertecknat ett beslut om höjd minimilön. Denna vecka har epicentrum för protesterna flyttats österut, upp mot de rikare stadsdelarna.
Inställandet av Stillahavsländernas handelsforum Apec och klimatmötet COP25 var troligen ett av de allra största nederlagen för president Piñera. Det sociala reformprogrammet måste komma i första hand, var Piñeras motivering. Sanningen är nog att regeringen inte hade en rimlig chans att garantera säkerheten för 25 000 deltagare på klimatmötet, och närvaron av många statsöverhuvuden på båda eventen. Den utslagna tunnelbanan skulle ha varit det smidigaste färdmedlet till den park i kommunen Cerrillos som iordningställdes för ändamålet.
Men inställandet av COP25 visar också att Piñera inte förstått den nödvändiga kopplingen mellan sociala krav och miljöhänsyn. Inom miljörörelsen är besvikelsen stor efter månader av förberedelser. För en ledare inom rörelsen Fridays for Future, som väntat på att ta emot Greta Thunberg i Chile, har miljörörelsen i och med detta beslut förlorat mycket energi.
Jag deltog själv i planeringssamtal med kommuntjänstemän i Cerrillos som under flera månader har arbetat aktivt med alla skolbarn och sociala organisationer i kommunen. I parken iordningställdes en blå zon för de officiella förhandlingarna mellan FN:s medlemsstater, samt en grön zon för civilsamhällets organisationer. Klimatmötena har sin egen förhandlingsagenda, men allt det som planerades runt mötet hade varit av allra största betydelse. COP25 var en viktig instans för att driva på miljöagendan i Chile, där 60 procent av energin fortfarande kommer från kolkraftverk, vattnet är privatiserat och orter med förorenande industrier har givit upphov till ”offerzoner”.
Ytterst handlar det om ett ifrågasättande av en extremt nyliberal ekonomi med långt gångna privatiseringar på alla områden. Majoriteten har fått nog av ett skandalöst socialt gap mellan de få som koncentrerar höga inkomster och den majoritet som ska överleva med 20-30 gånger mindre i inkomst.
Chile uppvisar inte mindre än 7 av de 9 faktorer som kännetecknar klimatmässigt sårbara nationer. Rättvisefrågorna är naturligt sammanvävda med miljöfrågorna och skulle på klimatmötet ha gått hand i hand. Jag deltog också tillsammans med 1 000 andra personer i utbildningar som volontär under klimatmötet. Vår lämplighet och våra kunskaper på området testades i olika instanser. En rad aktiviteter kommer nu att äga rum utan närvaro av utländska besökare. Plattformen SCAS- Civilsamhället för Klimataktioner- samlar 130 organisationer inom miljörörelsen, men också fackliga, politiska och akademiska organisationer. SCAS planerar nu klimatdagar under november och december.
På tv ser vi varje dag scener med ungdomar som kastar sten mot polismän, med svar i form av vita tårgasmoln och hårda vattenstrålar rakt in i människomassorna. Vi ser bilder av ett polariserat Chile, men den bilden är långt ifrån fullständig. Våldsmakarna är en liten grupp mot en majoritet medborgare som har tröttnat på övergrepp och social orättvisa. Våldet måste fördömas. Men det är långt ifrån det enda som sker i Chile dessa dagar. Polisvåldet registreras av Institutet för Mänskliga Rättigheter INDH och antalet sårade uppgår idag till nästan 4 000 människor. Några ungdomar har utsatts för våldtäkter och andra sexuella trakasserier. Tortyrfall har dokumenterats. Varje dag inregistreras allvarliga ögonskador och i värsta fall blindhet, orsakad av destruktiva gummiprojektiler, riktade direkt mot ansiktet. 20 människor har hittills fått sätta livet till. Piñera betonar offentligt och i intervjuer att de mänskliga rättigheterna måste garanteras och eventuella övergrepp utredas av oberoende instanser.
Under den polerade ytan av stabilitet har det jäst av missnöje i åratal. Nu kräver chilenarna en ny social pakt. Det framgångskoncept som exporterats under 30 år är i grunden en fasad som nu krackelerat. Två veckor innan protesterna inleddes kallade presidenten Chile för en ”oas” i regionen.
Ytterst handlar det om ett ifrågasättande av en extremt nyliberal ekonomi med långt gångna privatiseringar på alla områden. Majoriteten har fått nog av ett skandalöst socialt gap mellan de få som koncentrerar höga inkomster och den majoritet som ska överleva med 20-30 gånger mindre i inkomst. I den senaste opinionsmätningen anser 80 procent att höjda pensioner och höjd minimilön är de två åtgärder som människor prioriterar högst, men lika många vill ha en ny författning, och stödet för presidenten har sjunkit till 13 procent.
Vad som lett fram till dagens sociala resning är inte minst avståndet mellan politiker – som kallas ”la clase política”- och andra höginkomsttagare och den majoritet som kämpar för att betala räkningarna. De har inte lyssnat på oss, säger människor på gatan. ”Det handlar inte om 30 pesos utan om 30 år.”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Ett mycket bredare Chile har visat sig vid dagliga fredliga demonstrationer över hela landet. Vi hör en ny ton och vi ser nya gester av empati och solidaritet, samtidigt som det är våldet från polis och våldsmakare vi ser på tv. Vi talar med varandra och vi möts i lokala och sektoriella sammankomster, så kallade ”Cabildos Abiertos” för att diskutera agendan.
Jag hör idag även högerkrafterna tala om en konstituerande församling för en ny författning, för ett nytt Chile. Den kris vi är mitt uppe i erbjuder en unik möjlighet att bygga mer hållbara relationer av tillit och ömsesidigt förtroende. Men också en unik möjlighet att lägga grunden för ett samhälle som är hållbart socialt och miljömässigt. Chile har blivit ett socialt och politiskt laboratorium för ett hållbart alternativ till en nyliberal modell i dödsryckningar.
En medborgardialog om en ny social pakt har inletts på bred front och entusiasmen över att delta är stor. Att i Chile återvända till sakernas så kallade “normala tillstånd” är inte möjligt. Proteströrelsen har en historisk chans att samverka för att få till stånd de strukturförändringar som krävs.
info@opulens.se
