AVDAMMADE MÄSTARE. Östen Sjöstrands relevans idag ligger i att han aldrig var kristen på bekostnad av andra trosläror. Han positionerade sig aldrig så att säga. Hans andlighet handlade snarare om att bottna hos sig själv och därmed se det allmänmänskliga i religion över huvud taget, skriver Jesper Nordström.
Tomas Tranströmer beskrivs ibland som en kristen poet. Ändå har han varit ovanligt förtegen om sin tro, åtminstone i relation till hur de så kallade katolska konvertiterna i efterkrigstiden gick ut med sin religiositet, något som också kunde ses som en kritik mot det krassa alltför oandliga klimat som rådde i folkhemmet.Den sociala ingenjörskonsten och paternalismen hade konkurrerat ut det andliga kitt som höll ihop folket. Så löd en av tankegångarna.
Nu ska det sägas att undertecknad hellre väljer överkomliga hyresrätter, rinnande varmvatten, fackföreningar och lagstadgad semester än ett innerligare förhållande till Jehova. Således håller jag mig vanligtvis borta från uttalat kristna kulturyttringar.
Vad Östen Sjöstrand (1925-2006) tillför är ett kärvare mer tvivlande idiom än det eviga ”jag älskar gud” och vilar på en mer katolsk lidandemystik och kontinental tanketradition och framför allt en öppen religiositet som inte hänfaller till det platt konfessionella.
”Jag följde en gnista och fann en flod. Nu strömmar krafter genom mig som pressar mig mot randen av mitt jag – – – Vad gömmer klangen av klockor som når oss nedfrån slätten: ännu en söndag eller den väntade jordfästningen av blixtens oräkneliga offer?”
Visst är det starkare och mer drabbande än låt säga en sång av Göran Fristorp? Föga förvånande var Sjöstrand orienterad mot det franska och är jämte Sven Stolpe en av våra främsta introduktörer kring detta lands litteratur. Efter 1945 såg många Tyskland som totalt stigmatiserat och vände blicken ånyo mot Frankrike och dess katolska kulturella grund.
Östen Sjöstrands relevans idag ligger i att han aldrig var kristen på bekostnad av andra trosläror. Han positionerade sig aldrig så att säga. Hans andlighet handlade snarare om att bottna hos sig själv och därmed se det allmänmänskliga i religion över huvud taget.
”Detta är att finna ett okänt blodomlopp i sin egen skola, ålderdomliga bortvända ord och nya utvända ord, meningsfulla i ett annat moderliv för alla språk”.
Det här är verkligen en grundsyn vi hade behövt i en tid när kristendomen hänfaller mer och mer åt en protektionistisk attityd där det snarare handlar om att odla sitt eget än att vilja bygga broar på humanistisk universell grund.
jesper.nordstrom@opulens.se
