Trollbindande novellkonst

Litteratur/Kultur.
Lucia Berlin (Foto: Buddy Berlin)

NOVELLER. Alla hennes noveller har en absolut, nästan trollbindande, förankring i just de platser de olika berättelserna utspelar sig på även om dessa är ständigt skiftande, skriver Anna Remmets, som läst en ny bok med återutgivna texter av Lucia Berlin. 

 

 

Kväll i paradiset: Fler noveller
Välkommen hem: En självbiografi
Av Lucia Berlin
Översättning: Eva Johansson
Natur & Kultur

Lucia Berlin, som föddes 1936 i Alaska och dog 2004, är en av de (kvinnliga) författare som länge tilldelats en ganska undanskymd i plats i litteraturhistorien. I Sverige återupptäcktes hon dock med besked för ett par år sedan när novellsamlingen Handbok för städerskor gavs ut. Natur och Kultur fortsätter nu utgivningen av den rika novellproduktion som utgjorde merparten av Berlins författarskap. Förutom ett stort antal noveller innehåller samlingen dessutom en oavslutad självbiografi och ett urval av brev.

Novellerna rör sig, precis som Berlin själv under sin livstid, rastlöst mellan olika platser i USA och Sydamerika. De är ordnade så att det är möjligt att läsa in något slags kronologi. I början av samlingen skildras barn och unga kvinnor, och i slutet medelåldern. Det sägs att utmaningen för en novellförfattare är att snabbt dra in läsaren och sedan försöka säga lika mycket som en roman på en mycket mindre yta. Och Lucia Berlin har i alla fall mig i sin hand ända från början av den första novellen, där två små flickor försöker sälja krimskrams i sitt grannskap i Texas.

Utan att särskilt mycket egentligen händer lyckas Berlin skildra flickornas familjer (den enas vita, religiösa och rasistiskt snobbiga familj på dekis, och den andras bestående av syriska migranter) och samhället runt omkring dem i ett USA, under andra världskriget, präglat av segregation. Hon fortsätter att med små medel visa upp en säker och effektiv berättarmetod samlingen igenom. Som när hon i en novell beskriver äktenskapet mellan den unga Maya och hennes äldre make med orden: ”Hon gjorde sådant som att hålla den heta delen av kaffekoppen när hon räckte den till honom och erbjuda honom örat.”

De flesta av novellerna undersöker, liksom denna, heterosexuella relationer och kvinnlig utsatthet. De handlar om kvinnor som blir omformade och förminskade, som blir lämnade, och som lever i förhållanden präglade av svårt missbruk. Men allt, även den djupaste misären, skildras med en slags lågmäld humor, nästan underfundighet. Lucia Berlin är inte en versalernas författare: hon konstaterar mer än hon skriker.

Och även om det nästan är oundvikligt att läsa dem som delar av samma berättelse när de läses bredvid självbiografin med alla dess paralleller i fiktionen, är varje novell samtidigt innesluten i sitt eget universum.

Det är nog till stor del Berlins känsla för plats och atmosfär som skapar denna effekt. Hon skriver själv att platser fick en enormt stor betydelse för henne eftersom hon flyttade runt så mycket, och alla hennes noveller har en absolut, nästan trollbindande, förankring i just de platser de olika berättelserna utspelar sig på även om dessa är ständigt skiftande. Trots att hennes språk är långt ifrån sinnligt eller vidlyftigt beskrivande utan tvärtom ganska avskalat, behärskar hon den svårgripbara konsten att förflytta läsaren till de miljöer hon beskriver.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Säkert bidrar det till stämningsfullheten att Berlin skriver om relativt outforskade platser i tillvaron, som livet som dotter till i yrket utstationerade amerikaner i Santiago i Chile, vilket hon själv hade erfarenhet av. Detta liv, med helger på familjegods och tjänare framstår som både drömskt och bisarrt. Också i dessa noveller rör författaren vid klass och rasism utan att egentligen säga så mycket rakt ut. Det är en intressant, om än kanske inte medveten, aspekt av Berlins texter att flera av hennes huvudpersoner är kvinnor som är mycket utsatta och isolerade i sina relationer till män, samtidigt som de tillhör en klass och en etnicitet (vit) som liksom kan flyta runt i världen och obehindrat röra sig över de gränser som andra, både då och nu, försöker forcera med risk för sina liv.

Att det finns några noveller som är lite svagare påverkar inte nämnvärt helhetsintrycket av samlingen. Den oavslutade självbiografin, som liksom novellerna skildrar en kringflackande tillvaro, och breven till vännerna tillför kanske inte så väldigt mycket. Men de låter oss i alla fall vara kvar lite till hos en stilsäker konstnär som är författare ut i fingerspetsarna, även när hon skriver brev till sina kompisar.

ANNA REMMETS
anna.remmets@opulens.se

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

0 0kr