SKRÄCKFILM. Tack vare det genomarbetade ljudspåret, tygfetischism och tv-reklam som hämtad ur en lsd-tripp så räcker Stricklands humorskräckfilm In fabric rätt långt, skriver Karolina Bergström.
In fabric
Regi: Peter Strickland
Manus: Peter Strickland
Medverkande: Marianne Jean-Baptiste, Leo Bill, Gwendoline Christie m.fl
Dålig skräck går det tjugo på dussinet av. Därför är det extra roligt när det dimper ner ett nytt försök att vitalisera genren, som veckans brittiska biopremiär In fabric. Nu rör det sig inte om någon renodlad skräckfilm utan istället en vågad hybrid mellan rysare och komedi, därtill kryddad med tjusiga sjuttiotalsinfluenser och ett minst sagt eklektiskt ljudspår. Regissören Peter Strickland, vars grönsaksmassakrerande ljudläggningsskräckis Berberian sound studio från 2012 fick tidningen The Guardian att utnämna honom till en av nyckelregissörerna i sin generation, spelar även här på ett lika ljudbaserat som rysansvärt stämningsskapande.
Här möter vi den ensamstående tonårsmamman Sheila, spelad av Marianne Jean-Baptiste som är mest känd för sin roll i Mike Leighs Hemligheter och lögner, som nyseparerad försöker piffa upp sitt strävsamma singelliv med en ny röd klänning inför en kommande middagsdejt. Men det varuhus hon väljer för inköpet kommer med minst sagt mystiska butiksbiträden och kryptiska köpråd, och den klänning hon köper – som dessutom bara finns i ett enda välskräddat exemplar – inleder med att ge Sheila saftiga utslag på bröstet och fortsätter att dela ut mer och mer skräckinjagande överraskningar.
I indieskräckisen It follows från 2014 sprids en dödlig förbannelse, sexualmoraliskt nog, genom samlag. Här är det istället genom ren och skär konsumism som Sheila och andra drabbas av olyckor, även om fokus inte ligger på den kommersiella symboliken utan snarare på en slags tygbaserad fetischism. Och det är inte bara det fylligt röda klänningstyget som erotiseras utan även till synes livlösa skyltdockor, varav en i en minst sagt minnesvärd scen får tjäna som runkobjekt för varuhuschefen i ett rengöringsbaserat ménage à trois. Det gotiskt betonade varuhuset, där Twin Peaks möter Familjen Addams i en murrigt analog blandning, förtjänar å sin sida ett eget kapitel med svartsminkat upptuperade expediter som hämtade ur en Tim Burton-film och ett minst sagt steampunkbetonat kontanthanteringssystem.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Ett eget kapitel förtjänar också filmens ömma hatkärlek till arbetsplatsrelaterad tramsbyråkrati à la The office, som när Sheila blir kallad till samtal med sina överordnade för att hennes handslag är ”för slappt”, eller när en figurerande tvättmaskinsreparatör får sparken för att han reparerat sin egen maskin utan att rapportera in det. Här börjar handlingen tyvärr också glappa något när In fabric övergår till att bli en renodlad episodfilm, där nästkommande historia har för få beröringspunkter med den första för att kunna skapa en balanserad övergång. Men tack vare det genomarbetade ljudspåret, ännu mer tygfetischism och tv-reklam som hämtad ur en lsd-tripp så räcker Stricklands sinnesutvidgande humorskräck ändå rätt långt. Som grädde på moset dyker också Gwendoline Christie, känd som den ärbara riddaren Brienne of Tarth i Game of thrones, upp i en roll som trulig äldre flickvän till Sheilas tonåriga son, och det laddade brädspelet mellan Sheila och hennes ofrivilliga inneboende komprimerar filmens stämning så gott som något.
Sina skavanker till trots – In fabric liknar inget annat på biorepertoaren just nu, och bjuder garanterat åskådaren både på ASMR-relaterad ljudporr (Reds anm: Autonomous sensory meridian response, ASMR, är ett nyord för ett fenomen som kännetecknas av en distinkt, angenämt kittlande känsla i kroppen). Därtill mystifika rollkaraktärer och behaglig digitalfasta.
karolina.bergstroem@opulens.se
