POESI. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om, skriver Anna Sanvaresa.
Jag diskuterar poesi med en vän som säger sig inte tycka om poesi. Han påstår att poesin inte ger några verktyg i kampen, där behövs teori och praktik. Jag kontrar med att det också behövs fantasi, drömmar, empati.
Det är dagen efter Turkiets invasion i Rojava och på radion pladdras det oupphörligt om Nobelpriset i litteratur. Ett av de två priserna går som bekant till en författare som stöttade Milosevic under Balkankriget. Det upprepas att litteraturen måste vara upphöjd över det politiska. En bekant på Facebook kommenterar: ”De politiska priserna får delas ut i andra kategorier”. På kvällen anordnas demonstration i Gävle och det är nästan bara kurder i tåget fast det handlar om Rojava, världens hjärta, byggt på gräsrotsdemokrati, feminism och ekologi. En plats som Barcelona 1936: som mänskor runt om hela världen reste till för att slåss för revolutionen, för att något annat än fascism skulle sprida sig.
Mike Pence självgoda uppsyn på presskonferensen när han deklarerar att Donald Trump har fixat en deal med Turkiet. De kurdiska styrkorna har viss tid på sig att dra sig bort från gränsen, och under den tiden ska Turkiet lägga ner vapnen. Erdogan säger att det inte handlar om vapenvila, för det är inte ett krig, det är en paus. En paus i den etniska rensningen. Som Erdogan kallar Operation Peace Spring.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det är kurderna som betraktas som terrorister, som ska backa, sluta försvara Rojava. Vita herrar enas om det språkbruket. Hur vi ska kunna prata om lidandet när det befintliga språket bryter ihop? Om det poetiska språket är irrelevant, vad är då verklighetens?
Jag tänker på det poetiska i Rosa Luxemburgs språk, hur hennes röst hade förmåga – för hon var en mänska som älskade fåglar, katter, poesi, sex – att tränga in i de arbetare som stod utanför det akademiska. Som idag alla utbrända kvinnor som inte kan få trötta hjärnor att fokusera, och vad kan vi gå till då, för att lokalisera, kanalisera: vrede, sorg? För att inte hamna utanför världen ännu mer. Det är en kunskapsfråga.
Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede.
Poesin är ett redskap. Vi är hela tiden i det som är större än oss själva, det som får oss att känna oss maktlösa. Litteraturen ska alltså, i detta förtvivlade läge, vara upphöjd över det politiska? Ska den vara upphöjd över det mänskliga? Ska det människor säger och vilka de är, inte ha med vartannat att göra?
Audre Lorde skriver i sin essä Poetry is not a luxury (1977) att poesi är ett sätt att försöka ge ord åt det ordlösa så att vi i varje fall kan tänka det. Det handlar om överlevnad och förändringar, som först måste bli språk, sedan idé och därefter handling. Hon skriver: ”Jag talar om poesi som uppenbarelse eller destillat av erfarenhet, inte det sterila ordspel som de vita fäderna förvrängde ordet poesi till att betyda – för att täcka en desperat önskan om fantasi utan insikt.”
Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede. Hur samlar vi våra röster till vapen?
På en podd säger den brasilianska feministen och aktivisten Mayra Cotta att kvinnor leder motståndet överallt, eftersom kvinnor är de mest utsatta. När han säger att han inte förstår poesi vill jag fråga: förstår du hur smärta har svårt att hitta ord, förstår du hur erfarenheter har svårt att finna förankring? Förstår du vilken brist det är i kampen? Jag tänker på hur språk skövlats och förtryckts: kurdiska, katalanska. Rötter som ska skäras av, kolonialiseras. Ur den mörka jorden kommer revolutionen. Ur kvinnors kroppar. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om.
På min säng ligger en hög med diktsamlingar som skydd mot ångest. Fascismen går hårt åt oss – pressar mot och in i våra kroppar, vi måste göra motstånd även om vi inte orkar, jag plockar strofer ur böckerna och läser: ”vi kroppar/ vars växande är söndervridet”, ”vi lär oss njuta/ bredvid deras fantasier/ om avart” (Felicia Mulinari, Det som inte kan utplånas) ”vi sitter stumma över vad som hänt/ men våra kroppar/ söker sig till varandra”, “vi lär oss plocka/ andras blickar/ från våra ansikten” (Burcu Sahin, Broderier) ”För länge sedan började någon att gå. Det sätter sig i höfterna.” (Judith Kiros, O) “säg inte att tungan är vassare än saxen/ att kärleken är blodigare än kriget”, ”också i grymma tider ska finnas sånger/ om annat än grymhet”, (Athena Farrokhzad, I rörelse), ”det finns en smärtfylld sång som alltid säger sanningen”, ”trygghetens plats var inte det väntade.” (Imam Mohammed, Bakom trädet ryggar), ”vi liknar varandra väldigt mycket/ när vi förvandlats till stoft.” (Jila Mossaed, Vad jag saknades här).
Inom motståndsrörelser har alltid funnits sånger, poesi. I nya numret av Pen/Opp hittar jag Enriqueta Lunez, född 1981 i Chiapas. Hon skriver på tzotzil, ett språk jag inte visste fanns: ”Vårt väsen förändras, något går oss förlorat”. Audre Lorde igen: ”För inom levnadsstrukturer definierade av vinst, av linjär makt, av institutionell dehumanisering, var våra känslor inte avsedda att överleva.”
anna.sanvaresa@opulens.se
