FIKTION. När etnologen Eva Adamsson forskade om den ensamma människan kom hon över ett handskrivet och därtill diariefört brev som är författat av Håkan Andersson från Finspång. Brevet ifråga författades den 11 september 2006 och var adresserat till Sveriges dåvarande socialminister Justina Kvarn. Håkan erhöll aldrig något svar från ministern. År 2018 tog han livet av sig. Melker Garay tar sig an brevet ifråga.
Till socialminister Justina Kvarn
Mitt namn är Håkan Andersson och jag är till yrket jurist. Ni får inte emellertid inbilla Er att jag är en sådan man som håller försvarstal eller offentligt anklagar presumtiva brottslingar.
Oh nej! Min plats är bakom kulisserna. Ingen ser mig i min yrkesutövning. Och det är nog lika bra. Låt mig gå rakt på sak. Jag är en ful människa. Mitt ansikte är allt annat än vackert. Och jag är inte bara ful utan även anskrämlig. Som om det inte vore nog så lider jag av svår höftartros – jag haltar fram var jag än går. Ja, jag vill berätta för Er om min verklighet. Den verklighet som jag lever med dagligen. Den verklighet som förmodligen skiljer sig i många avseenden från den Ni lever i. Socialministern ska veta att jag är en olycklig människa; mycket som är självklart för vanliga människor är inte självklart för mig. I livet får alla sin beskärda del av fröjd och smärta. Jag önskar att jag också hade fått det.
Kanhända nu att Ni vill kasta detta brev i papperskorgen. I så fall står det Er fritt att göra det. Men om Ni väljer att läsa vidare så skulle jag vara tacksam. Jag vänder mig till Er för att Ni ska få inblick i hur livet kan te sig för en som inte har det lätt. För om jag förstår saken rätt så är Er uppgift att främja människors psykiska hälsa, och av den anledningen borde detta brev rimligtvis kunna vara intressant för Er.
Under många år har jag försökt att träffa en kvinna. Dock utan framgång. Mitt yttre har – för att säga som det är – skrämt iväg dem. Och jag förstår dem mycket väl för inte är jag vacker att se på. Om jag hade haft råd så skulle jag ha låtit operera bort hela mitt sorgligt skeva ansikte och ersatt det med ett fagert. Mina tänder skulle jag även ha bytt. Mycket skulle jag vilja byta ut.
Men nu är jag den jag är. Ful och åter ful och därjämte lytt. Men jag vill att Ni ska förstå en sak. Jag har lika stort behov av fysisk kontakt som vilken människa som helt. Emellertid är det ingen som vill vara med mig. Ingen. Tro nu inte att jag vill att Ni ska känna medlidande med mig. Ni förstår, jag är en människa som inte klagar. Tvärtom är jag en som gör något åt det som får mig att känna smärta. Bara för att man är ful som stryk betyder det inte att man saknar värdighet.
Jag har sökt kvinnor på barer och restauranger. Och på nätet för den delen. Men ingenstans har jag haft någon framgång. Jag är som sagt anskrämlig. Så jag har på sistone – och detta tar mig emot att bekänna – övervägt att söka mig till prostituerade. Och jag har faktiskt funnit en kvinna som mot betalning kan tänka sig att besöka mig en gång i veckan och ge mig det jag så mycket längtar efter, nämligen få känna en kvinnas kroppsvärme.
Ni ryggar möjligen tillbaka nu men jag vill då inflika att jag är en laglydig medborgare. Möjligen alltför laglydig. Aldrig har jag begått något brott. Aldrig. Det är just denna laglydighet som hindrat mig från att tacka ja till hennes tjänster. Kanhända menar Ni att min eventuella relation med kvinnan i fråga är min privatsak. Men är det verkligen enbart min privatsak, socialminister Justina Kvarn? I Sverige har man förbjudit köp av sexuella tjänster, sedan spelar det ingen roll hur ensam, ful och lytt man än är.
Jag vill att Ni ska veta att den kvinna som jag talar om är snäll mot mig. Hon brukar komma fram till mig och klappa mig på kinden när jag sitter allena och berusad i baren. Det är väl fint. Eller hur? Hur som helst vill jag att Ni ska veta att jag inte tänker köpa några sexuella tjänster så länge det är förbjudet i vårt land. Det gör jag bara inte. Beklämmande vore det om Ni tror något sådant om mig.
Det händer emellertid att jag emellanåt frågar mig varför länder som Tyskland tillåter prostitution. Där finns statligt kontrollerade bordeller för män och jag antar även för kvinnor. Men utifrån ett svenskt perspektiv är allt svart eller vitt. Antingen eller. En medelväg finns inte. Jag undrar som sagt, hur kan det komma sig att ett så aktat land som Tyskland tillåter det men inte Sverige? Naturligtvis finns det baksidor med prostitution men det är väl därför som den tyska staten hårt reglerar prostitutionen. Där har man valt att ge prostituerade rätt till sådant som socialförsäkring och pension. Och tillika rätt att få bestämma över sin egen kropp. Vi talar om vuxna individer som frivilligt erbjuder sexuella tjänster. Enbart dessa.
Så kan Ni minister Kvarn vänligen svara på varför Tyskland tillåter det men inte Sverige? Inte kan det väl ha att göra med att vi svenskar har en högre moral? Att vi så att säga är mer etiskt sinnade.
Och inte kan det väl vara så att vi anser oss präktigare än tyskarna? Vi är väl minst lika kåta – ursäkta mitt språkbruk – som de. Jo, så måste det nog vara. Jag hoppas emellertid att ni inte tar mig för en sådan där person som far till Tyskland för att besöka bordeller. Nej, sådant gör inte jag. Om svensk lag fastslår att det är olagligt att köpa sex av en prostituerad så är det ju förbjudet oavsett var man befinner sig i världen; annars vore det ju hyckleri.
För mig är det viktigt att följa svensk lag. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag gråter eller hur många gånger en godhjärtad människa smeker mig ömt på kinden.
Vänliga hälsningar
Håkan Andersson
Finspång, 11 september 2006
melker.garay@opulens.se
