ROJAVA. De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna, skriver Mats Kejonen.
Medan denna text skrivs så faller bomber över Qamishlo, Tel Abyad och Derik i Nordöstra Syrien. Vid gränsen mot Turkiet i det område som på kurdiska kallas Rojava beskjuts städer och byar med granatkastare och artillerield. Turkiets president Erdogan har bekräftat att den turkiska armén går in i Syrien, såväl den reguljära armén som milisförband.
I Rojava lever två miljoner människor; araber, syrianer, turkmener och yazidier. Och framför allt kurder. Förutom ett blodbad på den kurdiska befolkningen så ser invasionen ut att resultera i att de 12 000 tillfångatagna IS-krigarna kommer sättas på fri fot. I detta nu skyndar soldater, som skulle ha vaktat de tillfångatagna terroristerna, till fronten. Och allt verkar, åtminstone utåt sett, bero på ett telefonsamtal och ett framhastat beslut av Donald Trump.
Under de följande dagarna och veckorna kommer mediaflödet antagligen vara fullt av texter, filmer och bilder som i blodig detalj kommer svara på de tre journalistiska frågorna; när, var, hur. Väldigt få nyhetsmedier kommer försöka svara på den fjärde frågan. Den som alla journaliststudenter får lära sig under sin utbildning men som snabbt glöms bort ute i hetluften på nyhetsredaktionerna: varför? Vad vill Erdogan med nordöstra Syrien?
För att få ett svar på den frågan får vi ta oss till Afrin. Afrin är både en stad och ett distrikt i norra Syrien och har idag hundrasjuttio tusen invånare. När Turkiet annekterade Afrin förra året gjordes det under samma paroller som hörs från Erdogan-regimen idag. “Operation Olivkvist” var riktad mot terrorism och skulle slå hårt både mot kurdiska PKK och mot deras fiende “Islamska staten”. Men precis som nu visade sig den retoriken vara ihålig. I augusti kunde kurdiska Rojava Information Center visa upp en omfattande kartläggning på över 40 tidigare IS-krigare som fått nyckelpositioner i den nya turkiska administrationen i Afrin. Den verkliga fienden för Erdogan har alltid varit och kommer alltid vara det kurdiska folket.
Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?
Efter erövringen av Afrin togs de kurdiska gatuskyltarna ner. En stor del av den kurdiska befolkningen fick se sina bostäder och grödor konfiskerade. Den turkiska flaggan vajar numera över offentliga byggnader, där också Erdogans porträtt är upphängda. Firande av det kurdiska nyåret Newroz har förbjudits.
Och i oktober förra året invigdes Moder Tenziles barnhem i Afrin. Barnhemmet, döpt efter president Erdogans mamma, uppfostrar barn till de föräldrar som mördades under invasionen. På turkiska och i “turkiska värderingar”. Såsom respekt för Koranen och nationalhjälten Attatürk. Afrin visar Erdogans långsiktiga mål; förutom våldet och fördrivningen har Erdogan-regimen siktet inställt på ett kulturellt folkmord. Han vill ändra demografin i syriska Kurdistan. Detta blir extra tydligt av Erdogans hot om att förflytta de tre miljoner syriska flyktingarna som idag befinner sig i Turkiet till just Rojava-provinsen.
Ett folk som har en egen kultur har alltid en källa att hämta kraft till motstånd ifrån, det vet varje kolonisatör. Det är också därför kolonisatörer genom historien har valt att slå ner hårt på just kulturen. Tidvis har vissa bokstäver varit förbjudna i Turkiet för att de bara återfinns i det kurdiska alfabetet. Liksom den kurdiska flaggan och att delta i traditionell kurdisk dans.
Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?
Trots alla försök har det kurdiska folket aldrig givit upp. De har aldrig vittrat bort eller gått under. Det kurdiska språket har viskats i hemlighet, det förbjudna alfabetet har lärts ut i hemliga böcker. Och visst firas Newroz fortfarande, som en handling av trots — såväl i Syrien som i Turkiet.
De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna och de kommer alltid att komma tillbaka. Och det är detta som skrämmer Erdogan.
info@opulens.se
