GLOBALISERING. I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken, skriver Ida Thunström.
Man hade kunnat vänta sig en mastig kö utanför Museum of Contemporary Art i Belgrad den 21 september, vid vernissagen för den stora retrospektiva Marina Abramović-utställningen. Vandringsutställningen The Cleaner är konstnärens första utställning i sin hemstad på nästan 50 år. Folkstorm alltså trodde jag, men det visade sig vara precis tvärtom. Någon timme före stängning traskade museipersonal runt i parken utanför museet och delade ut inträdesbiljetter till alla som var intresserade. Belgradborna hade tydligen inte visat sig särskilt imponerade.
Min upplevelse var snarare att det fanns en allmän trumpen irritation inför spektaklet. Och kanske är det ändå förståeligt. Det tycks allmänt känt att den enda anledningen för premiärministern Ana Brnabić att bjuda in den svindyra stjärnkonstnären (museet har i stort sett ruinerat sig) var att kunna säga att hon gjort just det — fått dit Abramović. 2020 är det valår i Serbien, och The Cleaner är ett kostsamt spel för gallerierna. Dock inte helt oväntat inom ramarna för ett superkorrumperat politiskt system.
Mer oväntad var den irritation som i Belgrad tycks allmänt kopplad till den Belgradfödda konstnären. Frustration över hur hon i sitt konstnärskap använt sig av sitt Balkanarv, profiterat på det, utan att sedan ge något tillbaka till den sargade regionen. Rent intuitivt kan man ju tycka att hon kunde givit lite rabatt till sin ekonomiskt plundrade hemstad, det sägs till exempel att lönerna som utgick till de som arbetade med utställningen var pinsamt låga, men inte har hon väl någon skyldighet? Jag har aldrig sett henne som någon direkt serbisk konstnär. Snarare har jag förvånats över hur lite av det inferno som pågick i hennes hemtrakter under 90-talet faktiskt visat sig i hennes konstnärliga verksamhet.
Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser?
Samtidigt i USA gör konstnären Mark Maggiori (född i La Fontaine, Frankrike, 1977), naturalistiska målningar, i form av romantiserade motiv hämtade ur den klassiska amerikanska cowboykulturen. Plötsligt är det okej igen att romantisera cowboys. Det var ju trots allt deras hjältemod som fördrev indianerna. Föga förvånande, men inte desto mindre oroväckande, att tavlorna går åt som smör i solsken på amerikanska auktioner. Jag vet inte om fransmannen Maggioris fascination för cowboykulturen har några fascistiska undertexter. Relevant, obehagligt rentutav, är dock att intresset för bilderna är så pass stort.
Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser? Kommer vi att få se en ny nationalistisk konst ta form i takt med nationalismens frammarsch genom Europa? Kanske blir det något i stil med den nationsromantiska bildvärld som vi nog alla trodde låg begravd långt bak i tiden. Jag ser framför mig nya tappningar av gamla Zorn-teman som Näcken. Väldigt icke-störande men inte direkt jättekul. Skulle passa perfekt i Sölvesborg redan idag.
När konsten blir internationell behöver konstnärerna kanske inte heller någon specifik nationstillhörighet. Jag ser till exempel inte den kinesiske konstnären Ai Weiweis konstnärskap som något utpräglat uttryck för kinesisk kultur. Som öppen kritiker av en förtryckarkultur har Weiwei förvisso tvingats gå i exil, men det tar inte bort det faktum att hans konst tilltalar och tillhör oss allihop överallt, oavsett om vi är uppvuxna i systematiskt förtryck eller inte. Har han för den skull då en skyldighet gentemot sin kultur?
Stöd Opulens - Prenumerera!
I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken. Konstnärer har alltid rört sig över nationsgränser, svärmat runt centrala konststäder, rest och sökt inspiration och ideologiska gelikar, men kanske är nationellt obundna konstnärskap som Abramovićs snart rentav en parentes i historien?
Samtidigt i Sverige ska nationalhjälten Zlatans staty invigas i Malmö. Jag tror att det kommer ta många år innan någon reser en staty över Ai Weiwei i Kina. Eller av Marina Abramović i Belgrad. Om ingen framtida serbisk politiker bestämmer sig för att använda ännu lite mer av pengar som inte finns för att ge sig själv lite stjärnglans. Något som med stor säkerhet i så fall skulle ske utan något särskilt entusiastiskt gensvar från härdade Belgradbor.
ida.thunstrom@opulens.se
