PARTIPOLITIK. “Politik är både att simulera makt och att faktiskt organisera verklig makt”, skriver Amra Bajric.
Vänstern är fattig, rent krasst har Vänsterpartiet tillsammans med sina allierade inget att komma med ekonomiskt i jämförelse med högern och Socialdemokraterna. Vi har inte bankerna på vår sida och Wallenberg reser inte med oss till fjärran länder. Första maj är ett enormt tillfälle. Där dominerar en mer radikal och progressiv vänsterpolitik helt. Facket får ta riktig plats, krav ställs och förhoppningar väcks. En hel dag om året. Det är varje reklambyrå och investerares dröm. Och vi får det gratis, utan att behöva ta udden av eller paketera om vårt budskap för att gå lobbyister och näringslivet till mötes. Genom folkyra kan vi kringgå den härskande mediala logiken. Varje vacker Instagrambild, Snapchat eller tweet illustrerar styrka och makt. För det är just det som det handlar om: för att besitta verklig makt är det viktigt att först simulera den.
Det finns få saker man kan lita på här i världen men ledarskribenternas texter om första maj skrivs alltid, oavsett hur bra vädret är. Detta år är självklart inget undantag. Högern skriver ett par trötta texter där de slentrianmässigt ställer frågan om Vänsterpartiet gjort upp med kommunismen. Detta följs av frågor om varför ska vi vara lediga just den första maj. Vänstern kontrar med ivrigt rabblande om antal deltagare och förslag på nya reformer. Det finns däremot en sak alla ledarskribenter, oavsett politisk färg, har gemensamt i år, de lyfter ett varningens finger inför firande och marscherande. Det påpekas att första maj måste föregås av en riktig politik (för högerns del vore det att avskaffa firandet, sluta tramsa, och införa strängare åtgärder för bidragstagare) och inte enbart bli ett Instagramvänligt jippo. Jag förstår inte dessa invändningar.
Den franske sociologen och filosofen Jean Baudrillard gjorde sig ökänd med sitt uttalande om att ”Gulfkriget aldrig ägde rum”. Alla som sett bomberna falla på CNN för att driva Saddam ut ur Kuwait hade ju bevittnat det med egna ögon, sen kommer en fransk intellektuell och påstår att det aldrig hänt? Typiskt fransk flum-intellektualism, tänkte många och skakade på huvudet. Men vad Baudrillard ville åt var att ”verklighet” som ”världen-i-sig”, en sanning särskild från vår mediering av den genom våra vanskliga sinnen, inte längre har någon relevans för vår egen förståelse av verkligheten. Han förnekar alltså inte att den skulle finnas, utan bara att den inte spelar någon roll för människans uppfattning om oss själva och världen.
Ja ni hör, självklart är det fransk flum-intellektualism! Men han var något på spåren. Politik är både att simulera makt och att faktiskt organisera verklig makt. Än är jag inte postmodern nog för att inte tro på uppdelningen mellan föreställning och verklighet – men förhållandet mellan de två är inte så självklar. Sverigedemokraterna tickar stadigt uppåt i opinionsmätningar – det är en sorts makt, som i förlängningen skapar ett konsensus kring migration, svenskhet, brott och straff. Men att få ut människor i stora massor, att se och höras istället för att begravas i diskursens långsamma kontinentaldrift, det är inget som de förmår. Den som besökt högerextrema ”Folkets demonstration” kan själv bevittna hur patetiskt det ser ut när kommentarernas folktribun försöker mötas i ”verkligheten”.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket ” heter det i regeringsformens öppningsparagraf. Men folket i fråga är ett instabilt subjekt, ett öppet löfte, och ett hot. Det är genom första maj vi kan simulera vad folket vill och vilka det inbegriper, underskatta inte den möjligheten!
amra.bajric@opulens.se
