BERLIN. Berlins fria scen för den musikteater som inte är opera eller musikal är sedan några år organiserad i ZMB (Zeitgenössisches Musiktheater Berlin). Nyligen gavs andra upplagan av Festivalen BAM! En viktig manifestation av verkformer som kulturpolitiskt ofta hamnar mellan stolarna. Andreas Engström besökte festivalen.
Efter att den tyske musikvetaren Heinz-Klaus Metzger hört John Cages pianokonsert med David Tudor i Darmstadt 1958 kom han att använda termen ”instrumental teater” för att beskriva vad han upplevt. Begreppet kom därefter främst att förknippas med Mauricio Kagels musik som innefattade koreografiska inslag och medveten fokusering på musicerandets gestik. Det talades också om ”visuell musik” och nu etablerades en form av musikteater som vare sig är opera eller musikal.
Och resten, är det som man säger ”historia”? Faktiskt inte. Visserligen har den ”performativa vändningen” under 1990-talet utvidgat synen på teaterns element och former. Detta har även inneburit att synen på musikteatern som sådan breddats. Instrumental teater och musikteater är fortfarande de vanligaste begreppen. Men om det förra är knutet till en epok är det senare litet för allmänt eller avser oftast just opera och musikal.
Så varför inte ”aktuell musikteater”! I helgen som var gavs andra upplagan av BAM! – Berliner Festival für aktuelles Musiktheater. I Berlin liksom i många andra städer och länder är detta med musikteater ett institutionellt problem som handlar om synliggörande. Det handlar om hur fria grupper, inte operahusen eller operaensembler, ska kunna ges möjlighet till finansiering av verk som ligger mittemellan bildkonst, konstmusik, teater, performance och litteratur.
Den nya musikteatern befinner sig mellan tre i sig avgränsade system: musikaliserad postdramatisk teater; den klassiska operaformen; och den samtida konstmusiken inom vars ramar, scener och kulturpolitiska bidragsstruktur de flesta produktioner görs. Formerna är tätt förknippade med såväl nya arbetsmetoder som medialiseringen av instrument.
Inte sällan arbetar komponisten eller regissören som ett slags auteur som komponerar med alla tillgängliga medel; klang, text, ljus, rörelse, rekvisita med mera. Men ofta händer att grupper som Opera Lab Berlin, Solistenensemble Kaleidoskop eller Die Ordnung der Dinge regisserar redan befintlig musik av flera upphovspersoner. Men också ”vanliga” kammarensembler arbetar inom denna utvidgade musikteater utan att definiera sig som inriktade på detta.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Nadar från Bryssel, Garage från Köln eller Decoder från Hamburg arbetar inom ett paradigm där musiken är ett element av flera och där användningen av nätverk lagrar verken mellan olika tider och rum.
Rotterdam och München är i kraft av festivalerna Operadagen och Münchener Biennale två synliga noder inom den nya musikteatern. Men det är i Berlin det mesta händer. Här finns de flesta ensemblerna, här sker mycket av produktionen. Den redan nu etablerade festivalen BAM! bidrar mycket till synliggörandet av en scen, av konsten, dess aktörer och vad som skiljer musikteater från musikteater. Vilket har stor kulturpolitisk betydelse.
andreas.engstrom@opulens.se
