TRAGISKT. Om journalister som Karin Olsson, Leonidas Aretakis eller Per Wirtén tror att de bidrar till friheten genom att angripa WikiLeaks och Julian Assange misstar de sig tragiskt.
Mellan december 2011 och september 2015 släpptes mängder av dokument. Många handlade om Ryssland vilket en sökning på Russia visar.
Den 8 juli 2015 publicerades nya dokument.
Den 4 november 2016 publicerade WikiLeaks ca 800 000 dokument, många om Ryssland.
I september 2017 publicerades ytterligare en mängd dokument om den ryska övervakningen av medborgare i Ryssland.
En konspirationsteori som har allmänt stöd av mainstreammedierna i Sverige är att Julian Assange går i Kremls och Putins ledband. Expressens kulturchef Karin Olsson skrev i samband med gripandet: ”Men Julian Assange kom att bli en sorglig figur som agerade hantlangare åt auktoritära presidenter, antisemiter och diktatorer.” Hon citerar också ”prestigetidskriften The Atlantic”: ”Assanges närhet till rysk säkerhetstjänst och ryska hackare är i dag bortom allt tvivel.” Den nuvarande redaktören för The Atlantic, Jeffrey Goldberg, var en ivrig försvarare av Irakkriget och trodde på helt påhittade samband mellan Saddam Hussein och al-Qaida. Karin Olsson litar inte på att hennes argument håller utan tror att om hon dubbar en tidning till att ha högt anseende så behövs inte någon saklig prövning.
Leonidas Aretakis skrev i somras i DN att WikiLeaks anpassade publiceringen av mail om Hillary Clinton och det demokratiska partiet: ”läckan tajmades för att påverka det amerikanska presidentvalet.” ”Om ni har något Hillary-relaterat så vill vi ha det inom två dagar, för DNC närmar sig”, skrev Wikileaks inför demokraternas nomineringsmöte till ”Guccifer 2.0”, den ryska hackare som i Muellers rapport anklagas för att vara en del av rysk underrättelsetjänst. Och om Julian Assange: ”Han verkar av allt att döma föredra auktoritärt ledarskap både i sin organisation och i världen.” Aretakis upprepar här påståenden som spritts av bland annat Hillary Clinton, New York Times och Washington Post.
Snowdens egna omdömen om Julian Assange i de nyligen utkomna memoarerna är balanserade och han nämner särskilt Assanges ”vilda motstånd mot statlig styrning”.
Saken har undersökts och tillbakavisats av analytikergruppen Veteran Intelligence Professionals for Sanity betående av medlemmar som tidigare arbetat inom säkerhetsapparaten i USA. En av dem är William Binney som uppskattande nämns på flera ställen i Snowdens memoarer. Även Aaron Maté har undersökt många av de påståenden som kommer från Robert Muellers undersökning och som hållits för sanna av alla som har det rätta sinnelaget, som Olsson och Aretakis.
När Per Wirtén anmälde Edward Snowdens memoarer i Expressen i förra veckan måste han också angripa Julian Assange: ”Här klargörs övertygande att Edward Snowden inte är en Julian Assange, utan en motiverad liberal med uppfattningen att den avgörande konflikten nu står mellan auktoritär politik och det öppna samhället.”
Metaforer som att Julian Assange är ett ”verktyg i mäktiga intressens händer” (Aretakis), ”en sorglig figur” och en motsats till ”ädel riddare i yttrandefrihetens tjänst” (Olsson) eller att ”Edward Snowden inte är en Julian Assange” (Wirtén), blir för mainstremmediernas nyttiga metafårskallar ett sätt att smickra alla sina läsare som gjorts okunniga i vad man tror är det godas tjänst.
Snowdens egna omdömen om Julian Assange i de nyligen utkomna memoarerna är balanserade och han nämner särskilt Assanges ”vilda motstånd mot statlig styrning”. Många har också anammat Hillary Clintons lögner om att WikiLeaks och Assange aldrig har publicerat något negativt om Ryssland och att det bara är den amerikanska statens styrning han kritiserar. I en intervju med ABC för ett par mår sedan beskriver hon Assange som ”a tool of russian intelligence” och en ”nihilistic opportunist”.
I den grå rutan här ovan hittar ni några av de dokument WikiLeaks släppt om Ryssland. Det gemensamma för alla de dokument som släppts är att de visar på vilken enorm omfattning övervakningen av medborgarna har tagit i nästan alla länder. Särskilt omfattande är den i länder med en stor säkerhetsapparat som i USA, Ryssland och Kina. Många vill tro att skillnaden går mellan auktoritära regimer och öppna samhällen. Det är naivt. Man kan inte i mainstreampressen i Sverige läsa sig till sanningen. Man måste själv söka i arkiven eller läsa de journalister som ofta tidigare arbetat åt New York Times eller Washington Post men som nu tvingats ut till mera perifera publikationer som Rolling Stone, The Nation, The Intercept eller Consortium News .
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det finns i USA lagstiftning som innebär att journalister kan få ut information som är besvärande för den elit som styr. Det finns statliga arkiv som gör en beundransvärd insats i frihetens tjänst. Men dessa friheter måste också användas och om journalister som Karin Olsson, Leonidas Aretakis eller Per Wirtén tror att de bidrar till friheten genom att angripa WikiLeaks och Julian Assange misstar de sig tragiskt.
info@opulens.se
