DRÖM. I en text som utgör en blandning av drömreferat och litterär essä bjuder Carsten Palmer Schale på en djupt originell introduktion till Joyce Carol Oates och Emily Dickinsons författarskap.
Samma år som jag träffades av den poetiska blixten, 1970, i form av Edit Södergrans sangviniska och nietzscheanska dikter, fick jag i min hand också geniet Emily Dickinson. Sedan dess har hon stannat där.
När det gäller Joyce Carol Oates har receptionen varit en annan. Först vid pass 50 läste jag Foxfire. Men därefter har jag i princip läst allt. Hennes bredd och djup är strålande. Hennes språk likaså. Att hon ännu inte fått Nobelpriset är en gåta. Eller så är det med henne som med Anthony Burgess – hon har skrivit för mycket – och varierat.
Hursomhelst. I somras bjöd jag i drömmen in henne till Orusts bibliotek; Kajutan. Hon uppenbarade sig. Upplevelsen blev självfallet stark.
“Jag är ingen, vem är du? Är du ingen också?”
Den välkända frågan, som Emily Dickinson ställde i en av sina odödliga dikter, har ringt i mina öron sedan mina sena tonår. Men när jag i drömmen hör den artikuleras på Orusts bibliotek väcker frågan ett ovanligt svar: Det skrattas. Det beror sannolikt på att den artikuleras av Joyce Carol Oates, författare till mer än 50 romaner plus dussintals noveller, teaterföreställningar, artiklar och kritiska studier. Oates är knappast en “ingen.”
Oates är, i detta drömscenario, här för att delta i en läsning av sin pjäs, Wild Nights!, uppkallad efter ytterligare en Emily Dickinson-dikt. Denna surrealistiska lilla svarta komedi, i stil med Edward Albee, berättar historien om Harold och Madelyn Krim, ett välmående förortspar som hyr en Emily Dickinson-robot för att fylla på deras känslomässigt fattiga liv. Roboten Emilys närvaro vänder världen upp och ner och ger dramatiska (och traumatiska) resultat.
Emily Dickinson-roboten, en gång aktiverad, rör sig med robotstyvhet och talar med en elektronisk röst. Men snart växer hon till liv. Hon bakar kakor för sina värdar (som hungrar efter andlig näring) och börjar komponera dikter. Ganska snart skriver Madelyn också poesi. Men Harold har andra, mörkare mönster.
I drömmens fråga-och-svar-session efter uppläsningen diskuterar Oates sin fascination för litterära figurer. Hennes samling noveller (även kallad Wild Nights) innehåller fiktiva berättelser om Edgar Allan Poe, Mark Twain, Ernest Hemingway och Henry James samt Emily Dickinson.
“Det är fast i vår psyke att vi längtar efter dessa ikoner,” säger hon, “men vi vill inte veta om den lidande människan som ligger bakom dem.”
Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.
Oates intresse för Emily Dickinson är särskilt spännande. Både Dickinson och Oates är kvinnor som till och med liknar varandra, med ovala ansikten och hår delade hårt i mitten. Som en korsning mellan medeltida porträtt och Modiglianikvinnor. Båda har som författare kämpat mot omvärldens hån. Dickinson togs inte på allvar som poet under sin livstid – bara 12 av hennes 1 775 dikter publicerades medan hon levde. Istället var hon känd som trädgårdsmästare, bagare och vårdgivare som vårdade de sjuka familjemedlemmarna. (Inte konstigt att hon var upptagen av döden!)
När det gäller Oates är hon en mycket kontroversiell författare, som regelbundet verkar få kritik av en intensitet som jag tycker är ganska förvirrande. Janet Maslins New York Times-recension av Oates bok, A Widow’s Story, attackerade Oates för att hon hade skrivit en hyllning till sin nyligen avlidne make, Ray Smith – inte på grund av boken per se, utan för att Oates hade gift sig igen innan boken publicerades. Faktum är att många av Oates kritiker är kvinnor. Som om kvinnliga konstnärer inte har mött tillräckligt med hinder under århundradena.
Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.
Åter till drömmen: Oates säger att Wild Nights! gäller vår besatthet av kändisar och vårt försök att assimilera dem i våra liv. (Hon har även skrivit om Marilyn Monroe, Mike Tyson och andra.) För Oates är Emily Dickinson också en slags kändis. “Hon representerar något mystiskt, svårfångat,” säger hon och tillägger: “Jag har läst hennes poesi varje dag hela mitt liv.”
I min dröm förbereder vi oss för läsningen av Wild Nights! och kommer på idén att samla våra favoritdikter från Emily Dickinson. Dikter som ska läsas upp av skådespelare tillsammans med Joyce Carol Oates som en “första akt.”
Det är dikter om ambition, framgång, kärlek, natur, skönhet, förlust, död och odödlighet. De dikter som Oates läser upp reflekterar över vad det innebär att vara författare: “Berömmelse är en fälla”, “De stänger in mig i prosa”, “Poeterna tänder lampor / men i sig själva, slocknar de“.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Min dröm fortsätter med att Oates ger prov på gotisk underhållning och provokationer. “En konstnär är en sak“, säger Oates. “Det kreativa arbetet är ett annat. De är separata. Emily Dickinson skrev för eftertiden. Så gör jag också.”
Men alla drömmar har ett slut. Min slutar hemma, i Hälleviksstrand, och den drömda kvällen har då blivit natt. Vi diskuterar Hemingway och Burgess, vilket slutar med fyra ”GT” vardera, och ett slagsmål, där jag naturligtvis blir blåslagen av boxningsexperten ”JOJO”, som ju hon också kallas.
carsten.palmer.schale@opulens.se
