ROMAN. Denna ovanligt välskrivna och intelligenta roman förtjänar att läsas, och läsas på nytt, med vaken uppmärksamhet och stor eftertanke, skriver Ivo Holmqvist om Portarna i Montmartre av Stina Palm.
Portarna i Montmartre av Stina Palm
Palaver press
”Kanske är han alldeles för fransk för att bilda skola – han var inte desto mindre (…) ett av dessa vittnen som tvingar oss att se det vi helst går förbi och blundar för” skrev Leif Zern i förordet till Bernard-Marie Koltès roman Flykten till häst som Lind & Co gav ut för tolv år sedan, i sin serie Nittonhundra.
När han dog 1989 just fyllda fyrtioett hade Koltès hunnit göra sig känd framför allt som dramatiker, både med adaptioner av ryssarna och av Shakespeare, och med egna pjäser med våldsamma inslag där avtrycken från absurdisterna är tydliga. Den som i Sverige är bäst insatt i detta författarskap som avbröts i förtid genom aids är Stina Palm som tjugo år efter Koltès död doktorerade i Lund på avhandlingen Bernard-Marie Koltès: Vers une éthique de l’imagination.
Samma år gav Bonniers ut hennes novellsamling Trollsländor och taggtråd som Aase Berg lovordade i Expressen i en recension som påstod att hon ”visat att den vackra texten varken behöver vara statisk eller inställsam”, ett omdöme som det är lätt att instämma i.
När Stina Palm nu återkommer med Portarna i Montmartre skulle man likt Leif Zern kunna hävda att det är en roman som är alldeles för europeisk för att kunna bilda skola här hemma (fast författarskolan vid Lunds universitet borde engagera henne som föreläsare – om de gör det anmäler jag mig direkt: på varje sida framgår hur suveränt hon behärskar själva hantverket). En omdömesgill och beläst skribent som vet mycket om den kontinentaleuropeiska litteraturen har kallat romanen ett litterärt mirakel, också det ett betyg jag håller med om.
Man påminns om flera författare under läsningen, de flesta på kontinenten, men också några här hemma. Det är en roman om tiden och minnet som utspelar sig i olika miljöer, dels i Paris, dels i en ångermanländsk by vid Höga kusten, och på olika tidsplan som omfattar flera generationer och många årtionden men med krigsåren i början av 1940-talet under Vichy-regeringens kollaboration med nazisterna som nav. Parisatmosfären har en täthet som hos Patrick Modiano, öppningsscenen är inte olik den i Harry Mulischs Upptäckten av himlen, handlingen har vissa beröringspunkter med Irène Némirovskys Storm över Frankrike, och över resonemangen om minnet och skrivandet svävar ibland Marcel Prousts ande.
Det är mycket länge sedan jag läste något lika gripande om känslor och kärlek mellan älskande och mellan vuxna och barn, i flera olika släktled, och om hur tiden far fram med oss alla.
Men mest påminns man om den Eyvind Johnson som blev alltmer europeisk i takt med att han borrade sig ner genom århundradena och likt Thomas Mann skrev romaner på formeln ”då som nu”. Han visste lika mycket om människors godhet som om deras ondska. Det gör också Stina Palm, det syns inte minst i det centrala kapitel som är förlagt till Vélodrome d´Hiver, en sportanläggning som är riven sedan länge och som många helst vill glömma. Inte utan skäl: dit fördes judar i olika åldrar på väg till förintelselägren.
I romanen handlar det framför allt om barn, i etsande episoder som är lika omänskliga som dem Steve Sem-Sandberg mera mångordigt har skildrat, på andra platser. Lättast lär man sig vad som hände i en artikel av Kenneth Hermele i nättidskriften Dixikon: ”Den 16 och 17 juli 1942 arresterade franska poliser under den så kallade La Rafle de Vél d´Hiver 13 152 judar, därav 4 115 barn, och stängde in dem på Vintervelodromen för vidare deportering till dödslägren.”.
Stina Palms livskloka och medkännande roman är ofta lika gripande som Eyvind Johnsons kanske största roman, Hans nådes tid. På slutsidorna betraktar den som för ordet ett gammalt fotografi och säger: ”vissa minnen är helt enkelt för betydelsefulla för att man ska kunna låta dem förbli tvivelaktiga. Och genom att anteckna på baksidan det jag en gång trodde fanns hävdar jag min rätt att göra det frånvarande närvarande.” Just så.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det är mycket länge sedan jag läste något lika gripande om känslor och kärlek mellan älskande och mellan vuxna och barn, i flera olika släktled, och om hur tiden far fram med oss alla.
”Jag har kommit så långt i livet att jag måste läsa om samma bok två gånger för att minnas något alls” påstår den man som långt fram i livet berättar sin, släktens och många andras historia. En omläsning har också jag gjort, inte för att jag har dåligt minne utan för att denna ovanligt välskrivna och intelligenta roman förtjänar att läsas, och läsas på nytt, med vaken uppmärksamhet och stor eftertanke.
ivo.holmqvist@opulens.se
