UTSATTHET. Petrus fryser. Varje natt. Han sover inte många timmar. Hård och kall sten är hans huvudkudde och madrass, skriver Crister Enander som lärt känna mannen från Transsylvanien som sover utanför Lunds domkyrka.
Det drar kallt utmed golvet. Täcket värmer.
Himlen är blå. Det är bett i luften. Kyrkklockorna i Domkyrkan slår vackert sina slag, en spröd klang ljuder varje kvart.
Att bo granne med Gud har sina världsliga förtjänster och fördelar.
Under en dryg månad har jag umgåtts med och snart blivit vän på riktigt med en man som heter Petrus. Femtiofyra år. Han bär alltid ett litet välhamrat kors. Om det är silver eller inte, det vet jag inte. Hur som helst så är han ortodox och kristen – grekisk eller rysk, det vet jag inte. Petrus och jag har inget språk gemensamt, förutom några nästan bortglömda glosor på ungerska som rasslar runt långt bak i mitt minne, alltmedan ungerska är hans förstaspråk. Hans svenska blir stadigt bättre.
Detta år är tredje året i rad som han är här i Sverige. Han är, vad somliga kallar, ”tiggare”. I verkligheten, och särskilt i Petrus fall, betyder det att han inte kan få ett arbete. Varken i sitt hemland eller här i Sverige.
Prova gärna att tigga om ni tvivlar på mitt ord.
Rädd för att arbeta och hugga i är han sannerligen inte. De hårda och tråkiga städjobb, att bära och flytta tunga grejer och liknande påhugg, som jag lyckats förmedla till grannar och affärsidkare här i närheten, har han utfört perfekt och med bevarad arbetsglädje. De ber honom ofta att komma tillbaka. Då trivs han.
Arbete är – det begriper nog till och med högfärdiga svenskar från den allra knepigaste medelklass – mycket bättre och värdigare än tvingas till att tigga. Prova gärna att tigga om ni tvivlar på mitt ord. Jag har gjort det även om det nu är längesedan. Då var det Unni Drougge, då tidskriftsredaktör, som ville ha en bra och rått närgången artikel om hur det är att tigga. Och hon fick mig att ställa mig i tunnelbanan och kröka rygg inför alla stressade svenskar. Det var en nyttig erfarenhet.
Petrus har två stora problem just nu.
Han är hemlös.
Och han har, i en mindre by på sluttningarna i Transsylvanien, en nioårig dotter. Petronella är hennes dopnamn. Hon är minst sagt duktig i skolan. Hon pratar redan en hyfsad engelska. Men hon är bara nio år och lite blyg. De gånger som jag har pratat med henne i telefon avbryts ofta på grund av att hon blir aningen generad eller börjar fnittra.
På ett foto som Petrus visat mig har Petronella mörkt, nästan svart hår som är mycket långt. Det syns tydligt att hon är stolt över sitt hår. Trots fattigdom, en vidrig fattigdom som vi här i Sverige knappt kan föreställa oss hur mycket vi än anstränger oss, verkar hon – på barns vis – att vara lycklig. Hon längtar varje dag till skolan. Där kommer hon till sin rätt.
Numera sover hennes pappa Petrus i en fönsternisch i Domkyrkan. Han tar varje dag vatten från den lilla fontänen, skurar sedan rent den gamla vackra grå stenen och breder ut ett madrassliknande underlag och kryper därefter in och försöker sova. Det blir inte många timmars sömn per natt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Och här gäller samma sak: prova om ni tvivlar på vad jag säger. Själv har jag till och med problem att komma till ro inne i ett tält. Sova i en av dessa tusenåriga fönsternischer kan jag inte. Jag är alldeles för lång. Jag får inte plats.
Men en natt, när det fortfarande var varmare, prövade jag att sova på en av sofforna på Stortorget. Där brukade Petrus försöka sova tidigare, det vill säga innan alla studenter kom tillbaka för höstterminen. Nu stör de honom under nätterna. De är på tok för fulla och saknar då fullkomligt omdöme och respekt. Det är, jag lovar, nästintill omöjligt att få ens tio minuters sömn på den förbannade bänken. Kroppen värker. Ljuden från bilar, människor, babblande och fulla studenter, vinglande cyklister stör och avbryter sömnen hela tiden.
Ryckigt. Sönderhackat. Plågsamma och otäcka drömmar som flyter samman med vad som händer och sker på torget.
Vidrigt – så lyder mitt betyg på denna rastplats i natten.
Han är full av planer inför framtiden. Samtidigt tycks han hela tiden underskatta riskerna med det sätt som han tvingas leva på. Blir det minusgrader så dör han.
Ingen hjälper Petrus. Jag har – precis som Petrus många gånger före mig – varit inne i Domkyrkoforum och talat med Domkyrkokaplanen, Lena Sjöstrand, en vänlig kvinna som jag tidigare stött på inne i Domkyrkan. Jag har svårt att på allvar förstå hennes sätt att resonera. Och även Domkyrkoförsamlingens enda diakon, Sandra Lindqvist, satt jag ner med och försökte förklara för henne hur jag såg på och hade förstått Petrus akuta behov. Hon förstod och förklarade att de hade ”en lista med mer än femtio personer” som väntar på hjälp.
Listan hjälper inte Petrus, inte heller deras sätt att se deltagande och förstående ut när de med nickande hummanden lyssnade på vad jag sade. Diakonens händer är dock bakbundna; hennes vilja att hjälpa är osedvanligt mycket god. Domkyrkan sparar in på pengar till diakonins hjälpverksamhet.
På nätterna lägger sig Petrus på den hårda stenen, han kryper ihop för att skydda sig mot vind och kyla. Nätterna blir allt kallare och kallare. I natt vräkte regnet ner, om vinden vände regnade det rakt in i fönsternischen där han har sitt nattläger.
Vreden och skammen väller upp inom mig. Vanmakten vägrar jag. Häromkvällen satt vi här hos mig och åt bröd och salami tillsammans med en vän till mig, konstnären Andrzej Ploski. Jag kunde se hur bra Petrus trivdes.
Han är full av planer inför framtiden. Samtidigt tycks han hela tiden underskatta riskerna med det sätt som han tvingas leva på. Blir det minusgrader så dör han. Domkyrkokaplanen skulle hitta hans styva döda kropp i Domkyrkans gamla fönsternisch. Vad skulle hon tänka? Känna?
Ser Gud vad dessa kyrkans tjänare gör – eller rättare sagt – vad de inte gör? Vad de vägrar göra. Hans vrede är välkänd. Profeterna i Gamla Testamentet berättar om straff och hemsökelser. Kanske borde den mycket rika kyrkans tjänare bäva inför morgondagen och Guds straff.
Nära, mycket nära, där Petrus sover finns Biskopens gedigna gamla hus i murat tegel. Det är stort och vackert. Därinne lyser det sällan. Ingen är hemma. Rummen står tomma, där eldar de så det ryker för alla kråkorna.
Men Petrus fryser. Varje natt. Han sover inte många timmar. Hård och kall sten är hans huvudkudde och madrass.
Vinden viner. Råkorna väsnas.
crister.enander@opulens.se
