ORDVAL. Det må låta oskönt, men vi måste lära oss att ibland kunna se rasism som något trivialt och vardagligt. Inte att trivialisera grov rasism, men att ta klumpiga ordval för just vad de är, skriver Nathan Hamelberg.
I backspegeln ser de senaste sju årens offentliga diskussioner ut som en enorm ketchupeffekt. En massa samtal som borde initierats långt tidigare, som sedan kom på en och samma gång. Önskar att man kunde säga att det varit bostadspolitik och infrastruktursatsningar som varit i förgrunden, men som få kan ha missat har de samtalen nästan viskats vid sidlinjen – och lär brisera med ketchupeffekt inom ett årtionde.
Det är snarare identitet och än mer specifikt, rasism som varit i ropet. Reaktionerna på svenska polisens, kriminalvårdens och Migrationsverkets samarbetsprojekt Reva (”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”) kan sägas ha utgjort den explosionsartade starten på en diskussion om rasism och svenskhet som fortfarande pågår. Om det finns något man skulle önska i efterhand är det att tonläget hade varit mildare och reaktionerna mindre affekterade.
Och eftersom den svenska självbilden fortfarande är att vi är ett alltigenom antirasistiskt land ses att kallas för rasist som liktydigt med att vara medanklagad vid Nürnbergrättegångarna.
Lite rasism har ingen dött av. Missförstå mig inte, nyckelordet i föregående mening är just lite. Mycket eller intensiv rasism har utrotat miljontals människor under förra århundradet och lett till erövrings- och utrotningskrig. Men lite rasism är bakgrundsbrus i vår samtid. Var och varannan dag ger politiker uttryck för sådan, insinuant och formulerad för att aldrig kunna anklagas för att leda till Auschwitz. Det senare är sällan fallet – att insinuanta utspel kommer följas av steg som leder käpprätt till folkmord. Men i Sverige är vi låsta vid en sådan läsning av rasism.
Den som i den svenska samtiden påtalar att innehållet i en video, barnbok eller en reklamfilm bygger på en rasistisk trop, den som påpekar att vitsen med ett YouTubeklipp just är att driva med de andra, att en recension iscensätter vissa som subjekt och andra som objekt tvärtemot en upphovsmans intention, den som konstaterar att en person med en viss hudfärg eller etnicitet figurerar som alibi i ett annars homogent sammanhang får garanterat höra att den kallar någon för rasist. Och eftersom den svenska självbilden fortfarande är att vi är ett alltigenom antirasistiskt land ses att kallas för rasist som liktydigt med att vara medanklagad vid Nürnbergrättegångarna. Det påminner inte så lite om de som reagerade på metoo med att välja att se alla samtal som lyfte erfarenheter av trakasserier, kränkningar och sexualiserat våld som ett påstående om att alla män är våldtäktsmän.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Närbesläktat är fenomenet att diskussioner om rasism tycks vara nollsummespel för vissa; när en myr i Jokkmokks kommun med namnet ”Negerskallelandet” fick namnet ändrat av Lantmäteriet för någon vecka sedan gick den förutsägbara hejarklacken på internet i baklås och likställde visad hänsyn om namnval med inskränkt frihet för dem själva. Istället för att bara inse att namn och ord förändras och att det är ofarligt och inte hotar deras frihet. (Nej, jag kallar inte någon person för n-ordet men anser att det är trams att inte kunna skriva ut rasistiska ord om man vill kritisera dem utan att det ska ses som ett förordande av dem som tillmäle).
Lite rasism har ingen dött av, men om vi aldrig gör något åt “lite rasism” kan vi få allvarliga problem med mycket rasism.
Det må låta oskönt, men vi måste lära oss att ibland kunna se rasism som något trivialt och vardagligt. Inte att trivialisera grov rasism, men att ta klumpiga ordval för just vad de är. Att medvetet upprepa sårande ordval när någon väl sagt till om att de tar illa vid sig är en helt annan sak än att inte ha någon perfekt begreppsapparat i ett samhälle som just lider av rasism.
De flesta gånger rasism påtalas i vardagen motsvarar det att vara dryg, fördomsfull, tränga sig före i kön, säga klumpiga saker om en medmänniska och så vidare. Sånt vi alla gör. Det drabbar så klart olika och för vissa påminner rasism om en deppig version av den romantiska komedin Måndag hela veckan – att allting upprepar sig. Men om vi ska kunna åtgärda det måste vi kunna tala om det och om vi ska kunna tala om det så måste folk sluta upp med att medvetet ta samtal eller påpekanden om rasism som personangrepp ämnade att få domaren att skicka en till offentlighetens utvisningsbås.
Lite rasism har ingen dött av, men om vi aldrig gör något åt “lite rasism” kan vi få allvarliga problem med mycket rasism. Så till den milda grad att alla försök till politiska lösningar på problem utgår från rasistisk logik.
nathan.hamelberg@opulens.se
