KONSTHÖGSKOLAN. Kommunikationen med allmänheten kräver tydligen ett nytt språk, mer riktat säljande. Medborgare är kunder, brukare, och överallt möts vi av ord som egentligen inte säger så mycket, skriver Ida Thunström.
Igår tisdag bjöd Kungliga Konsthögskolan in till invigningen av sin nya undervisningsplattform Mindepartementet. I informationstexten på Akademins hemsida står att läsa: “Med lokalerna i Mindepartementet kan vi nu erbjuda en möjlighet att utveckla det sätt på vilket teknologi och konstnärliga metoder kan växa fritt och utvecklas, kopplat till en pedagogisk form och kritisk diskurs, säger Sara Arrhenius, rektor på Kungl. Konsthögskolan.”
Mindepartementet är väl snarare ett tämligen självklart tillskott till akademins verksamhet? Inte minst sedan behovet av nya lokaler blev trängande efter förra årets omfattande brand som förstörde viktiga arbetsutrymmen.
”Kungl. Konsthögskolan vill genom Mindepartementet stimulera nya konstnärliga uttryck och undervisningsformer, i en miljö präglad av konstnärlig öppenhet och nyfikenhet, där konsten och bildningens frihet är en grundförutsättning”.
Varje tidsperiod har sitt eget språk. Varje ny insikt, fråga eller bara angelägenhet som uppstår i samhället, kräver sina egna uttryck och formuleringar. Konstbegrepp är – och måste vara – daterade. Dagens undersökande, teoribaserade konstnärliga forskning är förvisso fortfarande högst relevant. Jag hävdar dock att vi, så länge vi inte använder oss av nya formuleringar, bevisar att vi inte riktigt nått någon form av slutsats. En slutsats som just i den här formen av konstnärliga/vetenskapliga undersökningar rimligtvis borde yttra sig just som nytänkande. Och då menar jag yttra sig som, inte skrivas om och förklaras. Konstnärlig forskning bör handla om förändringar och förvrängningar. Om att lokalisera och spränga akademiska fördämningar.
…”i en miljö präglad av konstnärlig öppenhet och nyfikenhet, där konsten och bildningens frihet är en grundförutsättning” Varför detta desperata behov av att leverera något utöver det självklara? Ord som absolut inte får mig att se något konstnärligt sprängstoff. De blir snarare en indikation på en ganska deprimerande brist på fantasi. Interaktivitet, sammanvävning av olika diskurser, interdisciplinära projekt och nyskapande fusioner. Det tycks inte finnas gränser för det kommande experimenterandet.
… flingor av nonsens som obönhörligt fortsätter att falla, som lägger sig som snömos över vår stackars konstdiskurs.
Nu är ju inte en förutsägbart skriven inbjudan kanske något att hänga upp sig på. Det bara sticker till lite, varje gång jag blir påmind om de flingor av nonsens som obönhörligt fortsätter att falla, som lägger sig som snömos över vår stackars konstdiskurs.
Alla tider har alltså sitt eget svammel, och i fallet Mindepartementet ser jag ett bevis på att sättet att uttrycka sig på angående den konstnärliga praktiken, inte tycks ha förändrats särskilt mycket de senaste åren. Jag tröstar mig med att tänka på språkkonstnären Virginia Woolf. I hennes novell A Room of One’s Own (1929) går – tämligen förenklat – ut på att den avgörande förutsättningen för en kvinna att kunna skriva är att ha ett rum ifred. Att ha möjligheten, (då kanske främst genom ekonomiskt oberoende), vara fri att vara sin egen. Vad innebär då detta ”egna rum” för en konstnär av idag? ”Mindepartementet har formgetts av arkitektkontoret Norell/Rodhe, som skapat en miljö som stimulerar detta pedagogiska förhållningssätt…’Genom att med färg och materialitet lyfta fram såväl befintliga element som tillägg ges interiören en varierad och informell karaktär’, berättar Daniel Norell och Einar Rodhe.”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Alla dessa ord sammanslagna ger mig känslan av att det är plattformen i sig, byggnaden, idéerna och visionerna som cirkulerar innanför Mindepartementets väggar som är den egentliga skapelsen. Hur kan det då vara ”ett eget rum” att skapa i?
Kommunikationen med allmänheten kräver tydligen ett nytt språk, mer riktat säljande. Medborgare är kunder, brukare, och överallt möts vi av ord som egentligen inte säger så mycket.
Ett kanske ännu mer relevant exempel är projektet Wall Street, den internationella muralmålningsfestivalen i Nacka Kommun. Deras tydligt uppsatta regler för vad som är tillåtet i verken och inte, har mötts av stark (berättigad) kritik. Den ”Programkod”, som sätter ramarna för de medverkande konstnärerna ligger till och med inbäddad i projektets titel.
Den Kungliga Konstakademins ”Mindepartementet ska [alltså) utveckla en ny utbildningsmodell”. I uttalandet låter det nästan som att Konstakademins representanter själva tappat hoppet om att någonsin kunna återfå någon form av krutluktande experimentlusta. En uppgivenhet inför det tunga ok som utgörs av vad samhället kräver av oss.