OMÄNSKLIGT. “Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas.” Ett 80-tal ensamkommande afghaner utvisas idag tisdag. Tecknaren och författaren Marit Törnqvist skriver om personliga möten inför Marsch för Mänsklighet i Stockholm i övermorgon.
Ett 80-tal människor utvisas idag, den 10 september, från Sverige till kriget i Afghanistan. Det sker med ett chartrat plan. I förrgår rymde ett dussin av dem från Märsta förvar. Flera av dem blev gripna när 30 polisbilar och en helikopter sattes in i jakten efter dem. Den omänskliga behandlingen av flyktingar i Sverige måste få ett stopp. I övermorgon samlas vi på Norra Bantorget i Stockholm i Marsch för Mänsklighet.
Det skrivs inte mycket i media om varför afghaner gör allt för att undvika en utvisning. Varför väljer de att gömma sig under flera år, att prostituera sig, att hamna i kriminalitet eller att ta sitt liv? Vad vet vi egentligen om de unga människor som nästan varje vecka skickas till landet som enligt Global Peace Index 2019 nu är det farligaste landet i världen?
För precis två år sedan åkte jag till asylboendet där jag ofta varit under flyktingvågen 2015. Jag skulle träffa en kille som hade hjälpt mig att tolka när jag tecknade med barn. Han som talade sju språk och som var så glad och så öppen. Den dagen kände jag inte igen honom. Han gick böjd, hade magrat, och han hade utslag över hela kroppen. Han skakade av ångest när vi möttes.
Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning.
Utvisningsbesked hade kommit trots att, som han själv uttryckte det, ”döden väntar på mig i Kabul”. Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning. Men varför hade då inte den rättssäkerhet, som Sveriges migrationsminister talade om hela tiden, fungerat i hans ärende? Jag fick läsa alla hans handlingar och blev chockad. Utredningen präglades av slarv, okunskap och nonchalans. Det handlade om liv och död, men han hade blivit offer för hantering i hast. Och nu visste han inte vart han skulle ta vägen.
Det var första gången i mitt liv jag såg rädsla på riktigt. Men jag kunde inte ta till mig allvaret ännu. Nog skulle detta gå att rätta till. Här i Sverige värnar vi om mänskliga rättigheter och här utvisar vi inte människor till en säker död.
Jag lovade att hjälpa honom. Han skulle inte utvisas.
Jag fixade en advokat, boende och pengar. Jag trodde att han var ett undantag. Att alla andra afghanska flyktingar hade fått en rättvis prövning. Men snart började jag förstå att han inte var ensam om sitt öde.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Alla hans kompisar fick i tur och ordning utvisningsbesked. De hade starka asylskäl. En del av dem skulle aldrig överleva en utvisning, en del skulle bli torterade eller förföljda. Jag såg deras rädsla, sömnlöshet och mardrömmar på nära håll. Och deras självmordsförsök.
När jag läste deras beslut såg jag att Migrationsverket och domstolar successivt hade tillintetgjort varje del och varje bevis i deras berättelser och inte velat se helheten i det som hade tvingat dem att lämna sitt land.
Åren som följde har varit förskräckliga. De förlorade sina arbetstillstånd, boenden och skolor. Och jag samlade in pengar så att de kunde överleva.
I förra veckan var jag med vid ett så kallat ”återvändandesamtal” för en av killarna som Migrationsverket vill utvisa. Vi satt i ett litet rum och lyssnade på kvinnan på andra sidan bordet som berättade om flygresan till Kabul och om de 30 000 kronorna han skulle få om han frivilligt ville återvända. Det hon inte visste var att killen som satt mitt emot henne hade varit fånge hos talibanerna i tjugo dagar. Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas. Han kunde rymma när de hamnade i en skottlossning. Alla i hans familj har blivit dödade. Det är ett fullständigt under att han lever.
Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.
Kvinnan gav honom ett papper från en hjälporganisation i Afghanistan, ERRIN, som skulle hjälpa honom med att hitta boende, arbete, skola och vård. Men jag visste att Migrationsverket inte längre samarbetar med ERRIN i Afghanistan. Hon ljög honom rakt upp i ansiktet. Gav honom falska förhoppningar för att få honom att återvända frivilligt.
Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.
I dag, 10 september verkställs en massdeportation av människor jämförbara med denna kille. Han är inte med denna gång, men många andra, livrädda, som har levt sina liv i Sverige under fyra år, landar snart i Kabul och kommer säkert att fly därifrån igen. Det svenska Migrationsverket är snart helt ensamma om att hävda att Afghanistan är säkert. Det finns ingen rättssäkerhet längre i Sverige, och följderna är omänskliga. Välkomna därför att delta i vår Marsch för Mänsklighet!
info@opulens.se
