Ur Tankegångar

SAMSPEL. I den nyss utkomna boken Tankegångar (Eklundhpaglert förlag) samspelar lyriska prosastycken av Helene Partridge med svartvita foton av Jesper Blomqvist. Båda har förmågan att se detaljerna i vardagen och likaså har de blick för ljusets skiftningar. Här följer några smakprov på vad boken innehåller.

Ålder

Han lutade sig fram och omfamnade kaffekoppen. Regnet mötte rutan och ångan gled uppåt. Han sa, tänk om jag kunde resa tillbaka till min tjugoåriga kropp och ändå få behålla min kunskap. Jag förstod. Han ville leva om sitt liv och göra alla rätt. Som att använda fuskkoder i spelet Oblivion.

Men tror du inte det hade blivit tråkigt, frågade jag. Att kunna allt i förväg? Han fick ett skimmer över ansiktet. Nej då. Det hade blivit alldeles underbart.

Jag tog långa steg och kammade med fingertopparna ­genom de grå vågorna i slutet av nacken. Varje insikt och erfarenhet har sugit ut sin färg. Mindes min naiva osäkerhet och nakna tankar, utan plats för undran av det som skulle bli mitt nu.

En yngre man påbjöd mig att umgås så han kunde ­tanka ner mina insikter. Han har bleka, gröna ögon och linjer under huden. Nu är de ju mina så det blir svårt, sa jag. Vem lär sig utan egna feltramp? Det måste göra ont för att vilja förändras. Men han log och trodde på framtiden och genvägarna. Han sa, jag gör allt för att komma vidare.

I skymningen skuggade perspektiven ut kanterna och jag funderade på valen jag gjort. La ett finger på ett gröntäckt barkområde och inbillade mig en långsammare puls. Universum väntade på att visa upp sig.

Vad hade hänt om jag tittat upp därborta vid den numera välkända kröken? Men jag hade satt ena foten framför den andra, fortsatt enligt ett förutbestämt mönster. Är du bitter, frågade min följeslagare på stigen. Nä, svarade jag, det finns många val kvar.

Mönster

Det spelar mindre roll om du vandrar i cirklar eller culs de sac, vägen märker dig i alla väder, vrår och streck. Vid varje hörn har jag ett vardagligt gräl med själen om en promenad i gamla hjulspår. Letar upp en bild, sammanbiten och svullen. Jaja, jag är sorterad och bortopererad, jag vet, jag förstår, jag tog din pinne.

Väl inne möter jag förgängligheten, hon nickar. Hon står ensam och bar, dimmig, en egen fanfar. Fönstrets ­droppar glittrar som ett kalejdoskop från grannens ljus, de glider ner i sakta mak. Det finns tid, det finns plats. Glaset rinner miljoner gånger långsammare. Ur ett kosmiskt perspektiv är det rena vattenfallet.

Utmaning

Man kan fundera över doften av illvilja. När ljusen darrar till, den fräna smaken i munnen och någon lutar sig över och stryker handen på exakt ställe. Avbryter dig när du talar och växlar till ämnen du inte förstår. Med en lömskt oskyldig och nervös blick.

Det finns inget att göra, utom att parera, notera och kriga i en parallell värld. Kanske du ler tillbaka, en aning strävt eller spänt, höjer jovialiskt din båge av alm, drar tillbaka tråden med vänster pek- och långfinger och blundar med höger öga. Inte utan blodspill når du mina marker. Du släpper pilen mot skyn, du är inte galen.

Han ler och ger tillbaka min kastade handske.