RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. De besöker flera vackra byggnader och bland dem en som Ivo under ett halvt sekel velat åka till.
Vi gör utlykter från Lewes – Brighton som ligger nästgårds undviker vi – och kastas mellan arkitektoniska ytterligheter. Vi knappar in STANDEN i bilens GPS och vägleds allt längre ut på landet och allt smalare hålvägar som ofta är tunnlar av tät grönska och där man inte rätt gärna vill möta bredare bilar. Men engelsmän – åtminstone i den här södra delen av de förenade kungadömena – vet hur man ska uppföra sig på mest civiliserat vis: de håller undan, eller också gör vi det. Fram kommer vi, nästan: efter tre kvarts färd är vi så nära målet för vår färd att vi kan skymta det bortom buskagen. Men när någon mile återstår är vägen avstängd, en bro är under reparation.
Våra engelska vänner påstår att bistrare tider ligger bakom: till nyligen stängde man av halva vägbanan, nu hela eftersom det blir billigare. På omvägar kommer vi till slut fram till Standen, ett herresäte som strax före förra sekelskiftet byggdes på beställning av en välbärgad advokat. Familjen behöll det i flera generationer, men när det blev för kostsamt donerade man det till National Trust som med tvekan tog emot gåvan. Underhållet var eftersatt och upprustningen dyrbar. Men det var väl spenderade pengar, och man har nog fått igen det. Inträdet är så väl tilltaget att vi en kort sekund funderar på om vi inte borde köpa årskort. Men vi är inte tillräckligt ofta i England för att det ska löna sig att lägga ut sjuttiotvå pund även om man sedan kommer in gratis överallt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Philip Webb, mest känd som arkitekt bakom William Morris The Red House, ritade huset 1894, och beställaren såg till att interiören blev minst lika bemärkansvärdig. Det här är ett av de vackraste monumenten över Arts- and Crafts-rörelsen, särskilt interiört, där beställaren drog nytta av den goda smaken hos Liberty & Co i London. Tapeterna och textilierna är genomgående av William Morris som dock inte hann se det färdiga resultatet, han dog 1896. Möblerna i gedigen ek är från samma tid och i samma stil, liksom en mängd keramik, porslin och glas. En tvåsitssoffa är identisk med skånska munkstolar, hur det nu kan komma sig.
Rummen präglas genomgående av god och genomtänkt smak. Det är aningen överlastat utan att för den skull kana ut i klunketidens överflöd av tunga textilier, stoppade möbler och gungstolar med antimakassar som skydd mot pomaderat hår. Men vi behöver frisk luft och kör vidare till Bexhill-on-the-Sea där det blåser friskt, havsvinden ligger på. På kurslistorna i konsthistoria i Lund för femtio år sedan fanns en gedigen genomillustrerad Pelican-bok, tysken Nicolaus Pevsners An Outline of European Architecture som blev en bibel för många. Jag skaffade dessutom hans Pioneers of Modern Design. Båda böckerna kom första gången på trettiotalet, när han flytt undan nazismen och slagit sig ner i Hampstead.
Han var oerhört flitig, särskilt med serien The Buildings of Britain som han började ge ut 1951, året för Festival of Britain, och som han blev klar med tjugotre år och fyrtiosex volymer senare. På omslaget till boken om de moderna formgivarna finns en bild på en byggnad som jag under ett halvt sekel tänkt besöka. Nu blev det äntligen av: Erich Mendelsohns fantastiska De la Warr Pavilion vid kusten av engelska kanalen i Bexhill som invigdes 1935. Han hade tidigare bland mycket annat ritat det originella Einstein-turm i Potsdam som väl är närmast organiskt senjugend i sitt formspråk och som skulle ha passat bra i expressionistiska stumfilmer från tyskt tjugotal som Doktor Mabuse eller Metropolis. Bexhill-paviljongen är mera i släkt med hus ritade av Le Courbusier, Alvar Aalto, Gunnar Asplund, Arne Jacobsen, Bruno Taut…
Mendelsohns byggnad – också han flydde undan nazisterna – är renskrapat funktionalistisk, en lång länga och en cirkelrund inglasad trapphall. Den är ganska nyrenoverad men redan nu har fönsterinfattningarna börjat rosta, havsvinden är salt och hård, och några av de väldiga välvda panoramafönstren har sprickor. Ett plakat upplyser om den astronomiska kostnaden att ersätta dem. Vi lämnar denna ikoniska byggnad och vandrar ner i staden med lätt förfallna butiksfasader (och det lär inte bli bättre efter en hård Brexit). Pensionärerna är många och loppaffärerna ligger tätt. I en av dem fyndar jag Diana Athills mycket läsvärda memoarer Life Class. Hon dog i januari i år, 102 år gammal och aktiv in i det sista.
ivo.holmqvist@opulens.se
