DEL 7. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.
Medan liberala/socialdemokratiska populister som Clinton och Blair kanske har en bättre förståelse än vänstern för hur högerpopulistväljare tänker så har deras föreslagna problemlösningar bara bidragit till att göra situationen värre. Forskning visar att de högerpopulistiska partierna inte skadas när mainstreampartier tar ett steg högerut. Tvärtom hjälper ett sådant agerande dem ofta. Dessutom visar ytterligare forskning att det inte förhindrar att socialdemokratiska partier fortsätter blöda och få sin väljarbas reducerad.
Detta är fullt logiskt. Genom att prioritera invandringen som ett problemämne och förstärka den negativa beskrivningen av migranter och migration hjälper bara mainstreampartierna till att popularisera detta som en central fråga och skapa ett förstärkt ramverk för den populistiska högern. Dessutom är högerpopulisternas väljare inte bara nationalistiska utan även populistiska vilket förklarar varför ”invandringsrealismen” hos de socialdemokratiska partierna till slut blir ineffektiv. Även när de går längre än att till att bara ge retoriskt stöd för hårdare invandrings- och integrationspolitik blir ändå resultatet att de flesta arbetarklassväljare, som generellt motsätter sig invandring, inte litar på mainstreampartierna och särskilt inte de socialdemokratiska partierna.
Faktum är att mainstreampartiernas högerorienterade rörelser tas som en bekräftelse på att en röst på högerpopulisterna är det mest effektiva valet eftersom det garanterar att andra partier kommer att implementera högerpopulistisk politik.
För att återta sin relevans i samtiden måste socialdemokratin sluta upp med att knyta an till populismen, i såväl dess höger- som vänsterversioner. De överraskande framgångarna för Jeremy Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA har redan visat att det finns en längtan efter en pånyttfödd socialdemokratisk politik.
Men innan socialdemokratin kan förnyas och uppdateras för att möta samtiden måste den bestämma sig för vilken roll de ska spela inom ramen för den politiska modell som högerpopulisterna öppet försvarar. Medan socialdemokratin aldrig öppet försvarat vit makt så har dess politiska system och välfärdsstaten grundats på ett socialt system som föredragit vita infödda arbetare framför icke-vita ”gästarbetare”. Ett system som också omfamnat det patriarkala familjeliv där mannen är hushållets huvudförsörjare. Medan socialdemokratiska partier och fackföreningar varit bra på att attrahera icke-vita arbetare så har man inte förändrat sina grundläggande modeller.
Socialdemokratin behöver förnya sina ideal på ett sätt som är inkluderande för alla arbetare. Den borde återgå till teorin snarare än till praktiken hos den europeiska socialdemokratin — en egalitär ideologi baserad på solidaritet med alla socialt utsatta grupper och individer, oavsett klass, ras eller sexualitet. I Västeuropa kommer framöver en ökande andel av den minskande arbetarklassen att vara kvinnor och icke-vita (eller individer med invandrarbakgrund).
Dessutom har den traditionella fabriksarbetaren en relativt privilegierad position samt ett skyddat och välavlönat fast jobb. I den nyliberala globaliserade världen är inte bara många av dessa klassiska arbetarklassjobb outsourcade till fattigare länder utan även omvandlade till jobb där anställningsskydd och säkerhet saknas. Det är en stor utmaning för socialdemokratin i vår tid att lyckas med konststycket att integrera dessa så kallade prekariat i en bredare rörelse för ekonomisk och social rättvisa. Om detta fortfarande kan göras under den traditionella paraplybeteckningen ”arbetarklassen” är ett sekundärt bekymmer. Det viktigaste är att identitetsskapandet utgår från socioekonomiska intressen istället för något slags etnisk eller nationell identitet.