Roligt och bitskt från Norge om fjällvandring

TREND. Are Kalvø skriver i Fjällvandring åt helvete, en väldigt rolig, ganska bitsk bok, om vår önskan att vara som alla andra, med komiska beskrivningar av sina fruktlösa försök att anpassa sig till den nya semestertrenden, skriver Elisabeth Brännström.

Fjällvandring åt helvete av Are Kalvø
Översättning: Sofia Nordin
Albert Bonneris förlag

Det är nog inte helt fel att anta att de flesta svenskar föreställer sig sig att alla norrmän avgudar att gå på tur. Speciellt uppe på otillgängliga fjällvidder där de efter en lång dagsvandring eller skidfärd kan stå och tyst spana ut över ett land-skap fyllt av fjordar och svårtillgängliga fjälltoppar som till exempel Besseggen eller Nordeuropas högsta berg, Galdhöpiggen.

Detta stämmer tydligen i åttio procent av fallen, men det existerar också uppenbarligen norrmän som håller sig så långt borta som möjligt från att gå på tur, som njuter ohejdat av stadsliv, lätta promenader, uteserveringar, öl, vin och cigariller.

En av dem är ståuppkomikern Are Kalvø, som lämnade sin uppväxt på landsbygden för trettio år sedan och aldrig har ångrat sig. Faktum är att han inte har gått på tur, varken till fots eller på skidor utanför Oslo på trettio år och varit mer än nöjd med det.

Under de senaste åren har han dock börjat inse att han tillhör en krympande minoritet. Hans kompisar som tidigare aldrig ägnat sig åt naturdyrkan har helt plötsligt börjat ta på sig vandringskängor eller skidor och på allvar börjat lägga ut bilder på skidspår på Instagram.

De talar också oförtröttligt om hur fantastiskt det är att komma ut och använda kroppen och leta efter nya utmaningar i den norska fjällvärlden. Alla upprepar ordagrant samma sak, och medan Are Kalvø lite beskt noterar att deras humor försvunnit med håret och att de har fått något desperat i blicken, noterar han också möjligheten att det kanske är något fel på honom själv eftersom han alltid gillat popmusik och underhållning mer än fjäll. Kanske behöver han ge naturen en chans. Det finns kanske en möjlighet att även han kommer att finna sin inre kärna uppe i fjällen och få något religiöst i blicken när han talar om vandringsleder, skidfärder och fjällstationer med konstiga namn som Myggheim och Kraekkja ?

Så blir inte fallet. Are Kalvø gör två tappra försök. Han fotvandrar i fjällen med en kvinna som ska dokumentera hans inställning och han åker skidor, något som han är hyfsat bra på, utan resultat. Efter att ha fotvandrat i ösregn och dimma och ätit den äckligaste torkade köttgryta han någonsin träffat på, utfodrats, med Lasagne med potatis och sjuttiotalsfavoriten dallrande aladåb, på fjällstationerna och dessutom kommit på att naturdyrkarna ljuger om hur svårt ( eller snarare lätt) det är att bestiga berg och hur långt det är mellan varje fjällstation, förblir han den stadsmänniska han varit i trettio år. Skavsåren på skidsemestern höjer heller inte stämningen och inte heller de färgglada fritidskläder i 70-talsstil som verkar vara ett måste för norska naturdyrkare.

Are Kalvø skriver i Fjällvandring åt helvete, en väldigt rolig, ganska bitsk bok, om vår önskan att vara som alla andra, med komiska beskrivningar av sina fruktlösa försök att anpassa sig till den nya semestertrenden. Han delar ut också ut många varningar och goda råd till dem som ändå funderar på att semestra i de norska fjällen, och han betonar vikten av att faktiskt känna sig fri i sitt val av semester. Bara för att alla andra gör något, behöver du inte följa efter. Vi är inte alla lika och måste inte heller vara det. Alla mår inte bra ute i naturen. Vissa mår bra av att röka cigariller på uteserveringar, något som vi svenskar snart måste åka till Norge för att kunna göra. För rätt många av oss kanske den möjligheten känns betydligt mer lockande än en strapatsfylld tur i den norska fjällvärlden.