Har förhistoriska kulturyttringar inspirerat den moderna konsten? Den frågan försöker Centre Pompidou, i Paris, besvara med en annorlunda utställning. Anne Edelstam har sett den.
Förhistorien — En modern gåta
Centre Pompidou, Paris
Utställningen pågår till den 16 september
Jag gick till Centre Pompidou och utställningen Förhistorien — En modern gåta med blandade känslor — forntiden är nämligen inte mitt favoritämne. Men faktiskt blev jag gladeligen överraskad.
Det finns ingenting nytt under solen visar det sig: de främsta modernisterna som Yves Klein, Paul Cézanne, Pablo Picasso, med flera, inspirerades av förhistoriska föremål som kanske också kan ses som konstverk. Ordet förhistoria kommer från Norden, för den främste arkeologen i ämnet var dansk.
Utställningen är inte upplagd i kronologisk ordning utan förhistoriska föremål är blandade med moderna konstverk.
Det var inte förrän 1820 som forskningen om forntiden började och i och med detta sattes tydligen konstnärernas fantasi i rörelse.
När jag beundrar de olika förhistoriska föremålen kunde jag inte låta bli att förundras över hur människan alltid varit mera än enbart en ”överlevnadsmaskin med hög intelligens”.
Jag dras in i tankar om vårt ursprung, om människan verkligen har utvecklats så mycket sedan dess. Känsla för skönhet och konst verkar vara inbyggt i oss sedan tidernas begynnelse.
Pablo Picassos kvinnobyst från 1931 är inte så olik den som skapats av en okänd förhistorisk konstnär, en liten kvinnofigur som är cirka 23 000 år gammal. Kvinno- såväl som manskroppar och djuravbilder har alltid fascinerat människan. Men det är intressant att den moderna konsten uppstod parallellt med forskningen kring mänsklighetens förhistoria. Yves Kleins typiskt blåa tryck av kvinnokroppar, till exempel, påminner om sådana avtryck som kan ses på forntida väggmålningar. Henry Moores teckningar som jag beundrar har också helt klart inspirerats av förhistoriska bilder liksom Mirós måleri från 30-talet.
Utställningen är uppdelad i teman: Människorna och djuren, Gester och verktyg och Grottan är några av dessa. Det uppstår ett samspel mellan moderna och samtida konstverk och förhistoriska föremål. Joseph Beuys, med en passion för det förhistoriska, tillverkade en staty av cylindrar. Alberto Giacometti målade långa, lite suddiga figurer som påminner mig om de grottmålningar jag sett, medan Otto Dix koncentrerat sig på förhistoriska, skrämmande djur.
Förhistorien, en modern gåta… Evolutionsteorin ställs här på sin spets. Har vi verkligen innerst inne förändrats? Eller var människorna redan från början utrustade med alla möjligheter för att kunna erövra världen men även för att beundra skönhet och skapa konst? Utställningen får mig att se sambanden mellan en väldigt avlägsen epok och vårt moderna teknologiska tidevarv. Utställningen väcker mer frågor än den besvarar men är absolut värd att se.
