Portsmouthbrevet

NOVELL. Det här är ytterligare en text av Melker Garay, som är ett exempel på brevfiktion. Nyligen publicerade vi Brevet från Camille som utgick från förekomsten av ett upphittat brev. Även i det här fallet kan brevet dateras till 1800-talet. 

Ebenezers bekännelse

En sann egoist är jag. Nöjsamt inkrökt i mig själv. Lystrar till andra gör jag inte. Andras smärta är inte min smärta. Allt kretsar och bör kretsa kring min person. Rummets mittpunkt är mitt allena jag. Angenämt instängd är jag i mina tankar och förhoppningar. Mitt jag är tillräckligt stort för att jag inte ska behöva känna mig ensam när jag vandrar genom livet. I det avseendet är jag rik. Mycket rik därtill.

Alltid är det på mina villkor som mitt förnäma jag träder in i en konversation. Jag är den som stipulerar premisserna i en dialog med den andre. Från början till slut är det jag och endast jag som formar samtalet. Så är det bara. Och så kommer det alltid att förbli. Aldrig låter jag de andra kom till tals, ty min sak väger tyngre. Tillåt mig vara tydlig. Min sak är allas sak. Märkligt vore det annars.

Det jag har att säga är av vikt. Beredvilligt plöjer jag upp den samtalsfåra man ska följa. I den fåran har jag svar på frågorna. Sällan uteblir svaren från mig. Förtrogen är jag med frågorna, och än mer – om möjligt – svaren. Sådan är jag. Jag är den som inte förnekar mig själv. Det vore bara dumt. Rent av enfaldigt. Det hör till mitt väsen att bejaka och därjämte förverkliga mig själv.

Betryckt blir jag när man förringar sitt eget jag. Beklämd när man inte vidkänns sina egna förmågor. Bestört när man självmant låter sig uppfyllas av den förnedrande ödmjukheten. Inte har jag något till övers för den som inte är i stånd att uppskatta sina färdigheter. Pinsamt är det att åse en människa som förminskar sig själv. Jag medger mer än gärna att de förkrympta – de som nöjer sig med intet – är inget för mig.

Icke desto mindre vill jag alla gott. Och det som är gott för mig är gott för varje person. Enklast vore det om alla begrep det. Det borde de eftersom jag talar samma språk som de gör. Svårt är det ibland att förstå sig på hur folk tänker. Sant är att de inte är som jag. Unik är jag. En alldeles särskild ställning har jag gentemot de andra. Som jag ser på saken kan de leva i symbios med eller i protest mot mig.

Det är bara en fråga om att de måste välja. Att ge dem den valmöjligheten torde vara generöst. Och generös är jag sannerligen. Särskilt gentemot de individer som lyssnar på mina ord. De som tar till sig det jag berättar. Det vill säga de som reservationslöst lystrar till mina tankar. Som sätter värde på det jag har att förtälja. Att bli vän med mig är att svara på ett välvilligt anrop från mig. O, jag vill ju bara att de som möter mig ska vara lyhörda. Girigt insupa allt det jag har att dela med mig.

Ebenezer