Från hetluften till marginalen

SORGLIGT.  Stig Ahlgren var journalisten som regerade i spalter och kolumner under många decennier, men som sedan drev ut i marginalen. Erik Cardelús finner ett ohjälpligt sorgligt levnadsöde i Ulrika Milles bok Ensamvargar.

Ensamvargar —  Stig Ahlgrens 1900-tal: Manlighet, kärlek, litteratur 
Av Ulrika Milles
Albert Bonniers förlag

Det är vår och i de stora tidningarna skrivs det om mäktiga medie- och kulturmän. En Fredrik, en Joakim, en Horace. Män som fallit, rest sig och sedan skrivit biografier om livet på botten. En medie-episk botten, så skulle man kunna kalla den, fascinationen för fallna och återuppståndna medie- och kulturmän.

Det är vår och i spalterna hamnar en annan fallen medieman. Men från en annan tid. Mannen heter Stig Ahlgren (1910-1996), journalisten som regerade i spalter och kolumner under många decennier, men som sedan drev ut i marginalen. Ulrika Milles lyfter hans öde i en fascinerande 400-sidig biografi med titeln Ensamvargar och undertiteln Stig Ahlgrens 1900-tal: Manlighet, kärlek, litteratur. Det är en imponerande läsning — gripande, glimrande och glödande fångar den in ett liv.

Vem var då denna Stig Ahlgren? Han var en mäktig medieman, skarp stilist och en kvickheternas konung, en skribent som inte drog sig för att vara slagfärdig och elak. Det bevingade uttrycket ”tråkig som en påstigande i Alvesta” kommer från hans penna, då som beskrivning av en författares alster. Även Ingrid Bergman sablade han ner och beskrev som en icke-skådespelerska som fördes runt och visades upp för pengar.

Hans ursprung var blygsamt. Han föddes i Karlskrona, men hamnade sedermera som fosterbarn i Malmö, vilket för tankarna till en annan begåvad författare med enkelt ursprung, Hjalmar Gullberg.

Sedermera kom Stig Ahlgren till Lund, där han studerade och påbörjade sin bana som vass och arg vänsterinriktad skribent, men också som kunnig litteraturkritiker. Inom den socialdemokratiska pressen stannade han fram till 1946, då han köptes över av Bonniers till Vecko-Journalen, ett ideologiskt och publicistiskt sidbyte som punkterade hans förtroendekapital bland stora delar av den tidigare läsekretsen.

Stor plats i biografin får förhållandet med Birgit Tengroth, en av dåtidens stora skådespelerskor och senare också författare. Paret gifter sig, men får inga barn, skiljer sig men återförenas i livets slut. Även Birgit Tengroth sårades svårt av livet. En gång var hon en uppburen ung skådespelerska, känd för sin skönhet, men fastnade i destruktiva relationer med cyniska och självupptagna män. Med stigande ålder glesnade rollerna. Då skrev hon böcker, ofta med självutlämnande utgångspunkt och med bitterheten som skälvande innanmäte. Hon konverterade också till katolicismen.

Det vilar något ohjälpligt sorgligt över porträttet av deras kärlek, två älskande som klamrar sig fast vid varandra och sjunker allt djupare ner. Hon som cancersjuk, han som svårt alkoholiserad. Sina sista år lever de i Ösmo, långt bortom ljuset i Stockholms medietäta innerstad. Den huvudsakliga kontakten med omvärlden är hemtjänstpersonalen och cancervården. Hon dör 1983, han 1996. Hans sista tretton år präglas av förfall, en långdragen process där kropp och medvetande blir allt skörare, där ensamheten ekar allt tommare. Hans begravning beskrivs med ”ett nästan tomt kapell, en officiant som inte visste vem den döde hade varit, en naken kista utan minsta hälsning från de medieföretag vars varumärken Ahlgren i åratal förgyllt. Inga blommor alls.”