MINNESORD. Författaren Sven Lindqvist gick bort igår. Erik Cardelús minns sina möten med honom i kvarteret, men också en produktiv och spänstig intellektuell med förmåga att tänka i nya banor.
Att kombinera fasthet och rörelse är inte det lättaste. Varken i livet eller i skrivandet. En som kunde konsten att kombinera dessa två egenskaper var den nyss avlidne författaren Sven Lindqvist. Övertygelser och upptäckter fungerade som ständiga följeslagare och hävstänger i hans texter.
Länge bodde vi i samma kvarter, tränade på samma gym. Men mest av allt mötte jag honom i de många texterna han skrev, i Dagens Nyheter och i böcker som jag lånade på biblioteken och läste, ivrigt och inspirerat. Texter som ständigt var så spänstiga, som sade så mycket om den tid vi levde i och som kopplade till historiska förhållanden och processer, sådant som han hjälpte mig och många andra att se och reflektera över. Inte minst gällde det rasismen och kolonialismen, det mörka arv som vi ständigt har att förhålla oss till, tyvärr med ökad aktualitet i dagens samhälle där främlingsfientlighet och reaktionära strömningar växer sig allt starkare.
Oupphörligen imponerades jag av Sven Lindqvists intellektuella spänstighet, förmågan att tänka och skriva nytt, utan att för den skull förlora sin riktning och sina utgångspunkter. Dessutom var han produktiv, hela 35 böcker blev det, många översatta till andra språk. Som disputerad i litteraturvetenskap utgjorde han ett utmärkt exempel på att rågången mellan journalistik och akademin inte behövs, att lärdom mår bra av att luftas utanför forskningsbiblioteken och de dammiga seminarierummen, och att många (kultur)journalister skulle vinna på att bilda sig mer och skriva med mer stringens.
info@opulens.se
