SPANSK PROSA. Det går att hitta likheter mellan Jaume Cabrés Rösterna från floden och Carlos Ruiz Zafóns storsäljare Vindens skugga, menar Carolina Thelin.
Rösterna från floden av Jaume Cabré
Översättning: Maria Cederroth
Nilsson förlag
Den katalanske författaren Jaume Cabré föddes 1947 i Barcelona. Han betraktas som en av de främsta katalanska författarna av idag och har skrivit allt från romaner och ungdomsböcker till manus för film, teater och tv. Med den omfångsrika romanen Jag Bekänner kom han för första gången ut på svenska 2016 och tilldelades, tillsammans med översättaren Jens Nordenhök, Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. Boken handlar om den 60-årige Adría Ardévol som, när han får alzheimers, bestämmer sig för att skriva ner sin livshistoria. En berättelse som även kommer att omfatta Europas blodiga historia.
I skrivande stund verkar det inte vara någon som recenserat Rösterna från floden, jag hittar i alla fall inget när jag googlar. Något som måste sägas är märkligt med tanke på att den funnits ute i handeln ett tag nu och för att Cabré blev så hyllad för sin förra roman. Nilsson förlag gör ett hedervärt jobb när de ger ut översatt skönlitteratur från andra språk än engelska. Det är svårt att sälja smalare romaner från icke-anglosaxiska länder och det är kanske där skon klämmer.
I Rösterna från floden flyttar läraren och amatörkonstnären Oriol Fontelles och hans gravida fru Rosa till Torena där Oriol har fått en tjänst som byskollärare. Det är kort efter Francos maktövertagande men gerillan, som gömmer sig i de pyrenéeiska bergskedjorna, bekämpar fascisterna så gott de kan. Borgmästaren Valentín Targa — Torenas bödel — håller byn i ett järngrepp och dödar rebeller och fattiga bönder till höger och vänster. En svaghet har han dock — passionen till den vackra Senyora Elisenda. Hon är byns egentliga makthavare och duperar alla med list och pengar. Även den räddhågade Oriol faller för henne och blir dessutom Targas högra hand. Det står den principfasta Rosa står inte ut med — hon reser hem till Barcelona med barnet som snart ska födas.
På grund av olika omständigheter blir Oriol indragen i motståndsrörelsen och befinner sig snart i ett dubbelspel där han agerar både infiltratör åt gerillan och Targas förtrogne. För att barnet han aldrig får träffa inte ska växa upp i tron av att han att är fascist börjar Oriol skriva till barnet i skrivhäften som han gömmer undan i ett lönnfack i klassrummet. Här lättar han sitt hjärta genom att berätta allt — om kampen mot fascismen, kärleken till Elisenda och sorgen över att aldrig få bli den far han så gärna velat vara.
Skrivhäftena ligger kvar när en annan lärare — Tina Bros — sextio år senare upptäcker dem när den gamla skolan ska rivas.
Rösterna från floden är en komplicerad berättelse där tidsperioder och händelseförlopp hoppar fram och tillbaka, oftast i samma stycke. Det kan vara en kylig höstdag 1944 när Oriol vänstrar med Elisanda för att plötsligt handla om Tina som 2002 upptäcker att hennes man varit otrogen. Det var svårt att hänga med i krumbukterna och jag tvingades flera gånger gå tillbaka i texten. Helt enkelt en roman som kräver både tålamod och koncentration av sina läsare. Jag antar att det är någon slags berättarteknik Cabré gillar eftersom han även använder den i Jag bekänner. Också här kan tidsperspektivet skifta mitt i en mening.
Det går att hitta likheter mellan Rösterna från floden och Carlos Ruiz Zafóns storsäljare Vindens skugga, första delen av fyra i De bortglömda böckernas kammare. Även Zafón skildrar Barcelona under inbördeskriget och diktaturen under Franco. Böcker och skrivande är också ett evigt tema hos båda författarna. Men där Zafón hemfaller åt sentimentalitet och mossig kvinnosyn är Cabré både saklig och mer mångfacetterad. Tina, såväl knubbig som medelålders, ges till exempel möjlighet att agera på sina egna villkor, både som någon slags privatdetektiv och moralisk kompass (samtidigt retar jag mig på Cabrés fixering vid Tinas sex kilos övervikt). Och beskrivningen av fascisterna och deras motståndare är inte svartvit, även om det är tydligt att Cabrés hjärta slår för de sistnämnda.