NOVELL. I Linus Lekanders novell Tipping point råder det en säreget laddad stämning som inger en känsla av annalkande klimatkatastrof.
Jag har sagt att vi gör det för din skull. Du får göra ditt bästa för att försöka glädjas, förstår jag ju. Det kommer inte direkt naturligt under de premisserna. Jag hade väl tyckt att jag behövde vara ärlig. Nu tänker jag motsatsen, men det är det ju för sent för.
Efter att ha hört när blodmånen skulle infalla föreslog du att vi skulle åka till stugan för att se på den. Den måste synas mycket bättre där. Vi kunde stanna några dagar runtomkring. Det är ju långt att åka.
På vägen stannar vi till för att göra några inköp. Jag frågar om du inte kan tvätta dig innan, med tanke på vad du tog i när vi packade ut i bilen. Krukväxterna, påminner jag. De som vi inte kunde riskera att lämna.
Toaletten kostar pengar. Några andra kunder försöker smita in efter varandra, men märker att de då varken kan tända eller låsa. Jag går och växlar medan du väntar vid kundvagnarna. Av någon anledning säger jag varsågod när jag kommer tillbaka och räcker över myntet till dig. Gå du in och börja så länge, säger du och tar upp inköpslistan ur fickan, innan du har tvättat dig. Du ser att jag tvekar inför att ta emot den och förstår till slut varför. Du stoppar ner den igen med en suck och går sen in på toan.
*
Vi kommer fram precis innan det mörknar. Än så länge skulle det bara kunna vara vi här ute. Först på kvällen syns ljusen från bostäderna omkring. På andra sidan viken, andra sidan sjön. Minns man var de ligger kan man skymta de röda fasaderna även på dagen.
Vi går båda och tvättar oss innan vi börjar packa in. Sitter på huk bredvid varandra vid sjön. Det fläktar skönt. Värmeböljan har redan fått hela landet att krokna, och än ser det inte ut att finnas någon ände på den. Ska vi inte bada? frågar du och jag andas tungt. Vi måste ju in med varorna, säger jag, men kanske sen. Mm, svarar du och sitter kvar när jag går.
Det gamla dörrhandtaget luktar starkt av järn och stugan lite lätt av mögel. Mina torra hälar frasar mot heltäckningsmattan när jag kliver ur skorna. Jag undrar hur längesen det är som här städades. För säkerhets skull tar jag på mig strumpor.
Kylskåpet låter mer än vanligt. Jag läser av termometern där inne och ser att det verkar ha svårt att hålla temperaturen. Jag ökar effekten under tiden som jag sätter in maten, knyter plastpåsar om sakerna som ska stå i skafferiet. Provsmakar vattnet, även om det är vårt och det var jag som diskade dunkarna igår kväll. Jag letar fram en karaff ur ett av köksskåpen och sköljer först ur den innan jag fyller upp och sätter den i kylen. Kollar temperaturen igen. Fortfarande strax över tolv grader.
Jag tittar ut genom fönstret och ser att du har hoppat i, obrytt lämnat kläderna i en hög på stranden. När jag är färdig går jag ner med en handduk till dig. Ska du verkligen inte bada? frågar du och jag skakar på huvudet. Jag väntar lite.
*
Under natten har vi båda svårt att somna. Vi har inte brytt oss om att flytta ihop de båda sängarna, med tanke på värmen, tror jag. Trots det ligger du med täcket över dig. Jag klarar inte att ha på mig någonting, och går flera gånger upp för att dricka och kolla temperaturen i kylen. Tio grader senast. Du vänder dig irriterat och virar täcket tätare om dig varje gång du hör mig kliva ur sängen, som om du just hade somnat.
När jag ändå är uppe passar jag på att ögna igenom nyheterna. Väderprognosen. Det kan bli 50 grader i Spanien och Portugal i helgen. 32 här. Jag googlar om man behöver vara försiktig med att titta rakt mot månen imorgon. Eller idag, som det har blivit. Jag hittar ingenting.
*
På morgonen är det fortfarande varmt trots att det blåser mer vid sjön. Att lämna sovrummet är en stor befrielse. Jag kan inte längre avstå från att bada.
Vi brukar vara så kalla efteråt. Om vi sitter ute och äter frukost efter ett bad brukar vi behöva ha både koftor och filtar över oss. Så är det inte den här sommaren. Jag har bara badrocken på mig, du trosor och linne. Utemöblerna är ostadiga. Du målade om dem för ett tag sen, men de är fortfarande trasiga. Jag glömmer alltid vilken av stolarna man inte ska sitta på, men verkar ha haft turen att välja rätt.
Härifrån ser jag termometern speglas i köksfönstret. 29 grader. Det var 26 i sjön. I delar av landet har människor behövt evakueras på grund av skogsbränderna. Media tipsar om flygresor till svalare platser och om middagar som inte behöver grillas under eldningsförbudet.
Vinden för med sig små ludna, vita bollar till trädgården. Som stäpplöpare. Några landar på bordet. Jag kollar noga så att de inte hamnar i kaffet.
*
En brand har släckts vid en badplats i närheten. Jag kommer att tänka på en kollega vars barn sa att de hade badat när det var ”jättemycket solskyddskräm” i sjön. Dagen efter var badplatsen avspärrad för sanering av brandskum.
Efter ett toabesök blir jag sittande länge på stranden, försöker förgäves att urskilja något i mörkret. Någon lukt, en hinna. Till slut går jag tillbaka in igen.
Det är nåt, med vattnet. Kan jag tvätta mig här inne? frågar jag.
Vi har inte så mycket, svarar du.
Jag kan åka och hämta imorgon.
Var? frågar du och jag vet att det är befogat. Vi har letat efter ett ställe att hämta vatten på förut, utan att hitta något riktigt bra. Känner man ingen i trakten är det inte så lätt. Så vi tar fortfarande med oss hemifrån. Stannar så länge det räcker. Lite kortare nu.
*
Månförmörkelsen ska tydligen vara svårare att se ju längre norrut man befinner sig, men inte på platserna där luften är tät av brandrök. Där kan månen istället se ännu rödare ut, påpekar någon expert i en artikel. Jag slås av ironin i detta.
Medan vi står ute och inväntar händelsen berättar jag att det finns en domedagsprofetia kopplad till förmörkelsen, och du frågar om det inte alltid gör det.
När månen färgas röd är vi två olika människor. Det har aldrig varit tydligare än då. Jag står kvar med dig så länge skådespelet varar. Wow, säger du och jag instämmer. Verkligen häftig, säger jag. Jag tittar inte ordentligt på den. Vet inte om du genomskådar det eller inte.
*
Vad högt klockan tickar, säger jag. Det är flaggstången, säger du och jag hör att du har rätt. Det är bara linan som slår i vinden, men det låter som den gör det med exakt en sekunds intervall. Vi ligger kvar och lyssnar medan morgonljuset faller in. Ljudet är stressande. Det stressar mig att inte veta om det faktiskt ökar takten. Förkortar sekunderna. Tickar hårdare, otåligare. Som att nu, nu ska något hända. Men så dämpas det igen. Börjar om.
*
Jag tar bilen för att åka efter vatten, som jag lovat. Dammet skymmer sikten bakåt helt. Jag hoppas på att slippa få möte. Vägen är så smal att någon skulle bli tvungen att backa.
Jag tar mig fram ostört ända tills jag får syn på lantbrukaren, som jag kommer att berätta för dig om sen. Hans keps hindrar inte solen från att träffa honom i ögonen. Jag har svårt att avgöra om det är kisandet som får honom att se nedslagen ut, eller händerna i fickorna. Han står verkligen mitt i vägen. Vem väntar han på?
Först när jag kommer riktigt nära flyttar han sig lojt åt sidan, långsamt, ser knappt ut att lyfta sulorna från gruset. Jag vevar ner rutan och stannar intill honom, frågar om han vet var man kan hämta kommunalt vatten.
Du får nog åka till affären, säger han efter en stunds tystnad. De flesta här har egen brunn.
Macken också? frågar jag. Det hörs att jag både är skeptisk och inte härifrån. Jag undrar om han är en av dem som har tvingats att nödslakta, men det frågar jag inte om. Det hade känts som ett övertramp. Jag frågar inte heller om han vill ha skjuts någonstans, som du senare kommer föreslå att han kanske hoppades på.
Om det är just kommunalt du vill ha behöver du ta dig närmare stan, svarar han.
*
När jag kommer tillbaka sitter du djupt försjunken i en av dina böcker. Du ser inte att jag bara har lyckats fylla dunken till hälften. I affären lät de mig följa med in i lunchrummet där jag fick lirka in den under en vanlig kökskran. Vi kommer behöva fortsätta leta. Eller bli bättre på att hushålla.
Jag ställer in vattnet och sätter mig hos dig, utan någon egen bok. Fler såna vita bollar, säger jag och du avbryter läsningen. Tittar efter dem och säger ja, titta. Det ser inte ut som maskrosfrön, säger jag utan att få någon respons. Det är nog, något annat, fortsätter jag och då ler du mot mig, varken bekräftande eller inte.
*
På kvällen blixtrar det vid horisonten, fast ljudlöst. Den första av blixtarna går enkelt att urskilja, blåa linjer mot ett nästan rött sken i bakgrunden, men efter det ser jag inget annat än blinkningar. Plötsliga upplysningar av himlen, lika snabba att slockna. Men fortfarande inte ett ljud.
Jag går in igen och berättar för dig om ljusfenomenet. Du läser, som vanligt, och säger att du sett det med. Hur länge sen då? Innan, när jag behövde gå ut och kissa.
Jag vet inte vad jag ska svara, besviken över att du inte har sagt något. Du vet ju att jag behöver veta. Jag börjar tänka, såklart. Tänk om det är något annat. Jag kan inte hålla det för mig själv. Det låter ju inte. Du säger att det säkert har en naturlig förklaring.
Jag behöver fortfarande tvätta händerna, men vill ogärna gå ner till sjön. Ögonen skaver kanske inte bara av trötthet. Vad var det för något, var det dåligt att se på, något så ovanligt?
Trevande i hallen drar jag ut alltmer på det oundvikliga. Jag kommer ju inte gå ut nu. Om något har hänt. Kanske har det kommit nåt i vattnet. Du tittar efter mig ibland, men gör ditt bästa för att låta kvällen fortgå, ägna dig åt det du har tänkt.
Till slut frågar jag. Du vet vad som ska komma redan innan jag har uttalat orden. Sliter dig från boken, krånglar dig ut från under filten i fåtöljen, du såg ut att ha hunnit få det skönt, och kommer för att hjälpa mig hälla ur dunken.
Sucka inte åt mig ber jag dig och du säger jag andas bara.
När jag går ut igen lite senare har månen kommit upp, fortfarande persikofärgad efter förmörkelsen. Det blinkar inte längre. Jag får en orimlig känsla av att det varit den hela tiden.
Vi fick visst se en till, säger du plötsligt alldeles intill mig. Jag tror att du syftar på profetian.