EU-VALET. Om det är något EU-valet med emfas tydliggör så är det att det havererade system vi ska smycka ut i slutet av månaden måste skakas om i grunden om det ska kunna fungera, skriver Nathan Hamelberg.
Snart är det dags — den 26 maj går hundratals miljoner röstberättigade medborgare i olika EU-länder till valurnorna och röstar i ett val till ett parlament som inte beslutar om vilken regering den europeiska unionen ska ha. Europaparlamentets ledamöter beslutar visserligen om vilken ordförande kommissionen skall ha, men länderna beslutar sedan själva vilka kommissionärer de utser, en från varje land.
Finns det något mer bisarrt hopkok av politiska idéer? Kommissionärerna ska väljas utifrån lojalitet med EU, inte det egna landet, men de ska likt förbannat vara en per medlemsstat. De utses i sin tur inte i val, och har alltså inte mandat att företräda en politik de gått till val på.
Själva parlamentsvalet den 26 maj sker mot bakgrund av att europeiska unionens till befolkningsantalet fjärde största medlemsstat — Storbritannien — valt att lämna unionen. Men likväl kommer det i Storbritannien att hållas val till EU-parlamentet. Detta på grund av att Storbritannien inte hinner lämna då man inte enats om villkoren för utträdet.
Allt det här är, milt uttryckt, motsatsen till ”if it ain’t broke, don’t fix it”. Oavsett om man är EU-entusiast eller negativ till EU så kan det liksom inte fortsätta såhär. Och själva den ljumna valkampanj som förs i Sverige i valet är ett exempel på problemet: reformering av EU är fluff som inte kommer i närheten av konkretion.
Vi röstar inte på europeiska partier, utan på nationella. Valkampanjen är en reflektion av den nationella politiken, den som är sosse eller kristdemokrat får liksom inte höra vad deras partigrupper sysslat med under de senaste fem åren i parlamentet, utan bara positionerande retorik. De svenska EU-parlamentarikerna poserar visavi Bryssel, men mumlar om hur de faktiskt agerar i Strasbourg.
Så länge det är så här bygger valet fullständigt på identitet, och så är det för såväl de som identifierar sig som EU-vänner som de som identifierar sig som EU-negativa. Föga handlar om gemensamma intressen, oavsett om det gäller handel, arbetsmarknad, utrikespolitik, jämställdhet, miljö. Vi kan inte ens rösta på europeiska kandidater, vi är fast med nationella valsedlar! Vad gör jag om jag vill rösta på en portugisisk socialist? Varför kan inte svenska konservativa väljare få rösta på valsedlar som toppas av tyska mer miljöengagerade kristdemokrater? Varför är nationell identitet det enskilt viktigaste i parlamentsvalet och politisk linje något helt fördolt bland kommissionärer och ansvarsutkrävandet höljt i dunkel?
Det finns inget jag är så ljummen inför som tanken på att ett Swexit i sig skulle stärka demokratin. Men om det är något EU-valet med emfas tydliggör så är det att det havererade system vi ska smycka ut i slutet av månaden måste skakas om i grunden om det ska kunna fungera.
nathan.hamelberg@opulens.se
