ANTROPOCEN. Många menar att poesin gör sig påmind i stunder när man överväldigas av känslor och drabbas av existensen, skriver Erik Cardelús som finner en ny mening i Audens dikt Begravningsblues.
Ibland händer det att jag tänker på W H Audens (1907-1973) välkända dikt Begravningsblues. Den som börjar med ”Stanna alla klockor, stäng av din telefon, tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån.” Det är en dikt som gjordes allmänt känd och älskad genom 90-talsfilmen Fyra bröllop och en begravning. Det är en dikt som gör sig bäst i original.
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Ibland söker jag upp dikten och ibland kommer den till mig. Många menar att poesin gör sig påmind i stunder när man överväldigas av känslor och drabbas av existensen. Andra — som Stig Dagerman — menar att vårt behov av tröst är omättligt och att vi oupphörligen söker oss till sådant som skänker tröst.
Det sägs också att poesin kommer till oss vid livets avgörande stunder, vid tidpunkter då vi överväldigas av stora känslor och händelser. Stunder då det vardagliga språket inte räcker till, som på bröllop och begravningar för att anknyta till filmhistorien eller peka på livets ytterligheter.
Om en tröttögd kvällsstund framför Rapport med diskmaskinen surrande i bakgrunden tillhör livets ytterligheter kan vi ska låta vara osagt. Lika osagt som huruvida torra forskningsrapporter framkallar poetiska känslor hos alla och envar.
Likafullt ljuder W H Audens Begravningsblues i mitt inre där och då, i denna tröttögda kvällsstund där jag sitter framför tv-nyheterna omgiven av diskmaskinssurr. Det är en Auden i antropocen som talar till oss om i vår sena tid på jorden, här och nu.
För det handlar om den biologiska mångfalden. Det handlar om allas vår framtid som vi är på väg att sabba. Det handlar om den färska forskningsrapporten från IPBES som slår fast att en en miljon av jordens alla åtta miljoner biologiska arter beräknas dö ut inom kort. Allt detta på grund av det destruktiva avtryck som vi människor sätter på planeten.
Sorg, vrede eller skam? Vilken etikett vi sätter på vad vi känner är inte det viktigaste. Det finns ju så många ord, så många fraser, så många texter redan.
Det viktigaste är att vi alla stannar upp och inser att det hänger på oss. Att vi befinner oss i det risigaste av lägen och att ingen yttre kraft eller fantastisk teknologisk lösning kommer att fixa det. Inte så länge vi fortsätter med halvhjärtade insatser istället för mer genomgripande lösningar. Annars riskerar vi att hamna i något av det som gestaltas i diktens avslutande strof:
The stars are not wanted now: put out everyone
Pack up the moon and dismantle the sun
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.
info@opulens.se
