Mästerligt, naket och skört

VÄRME. Orden och musiken håller hög klass och det är Aida Jabbaris sång som gör detta så mästerligt, naket, skört, med stor inlevelse, utstrålning och värme, skriver Bo Bjelvehammar.

Röst är Det som Återstår av Aida Jabbari
Egen utgivning

Två poeters texter ligger som grund till Aida Jabbaris album Röst är Det som Återstår. Det rör sig om ord av Karin Boye och Forough Farrokhzad. Sättningen är densamma albumet igenom; sång, stråkkvartett, piano och kontrabas.

Den persiska poeten Forough Farrokhzad var modern för sin tid, farlig för etablissemanget, hon var inte bara poet, utan även dramatiker och filmare. Hon riktade hård kritik mot de rådande samhällsstrukturerna och de härskande livsmönstren, för detta fick hon betala ett högt pris. Hennes familj vände henne ryggen, hon tvingades lämna bort sina barn och dog under mystiska omständigheter bara trettiotvå år gammal, 1967.

Karin Boye är en av våra mest älskade poeter. Hon levde i sin samtid med stor närvaro och skörhet, hon visade särdeles stort mod och självständighet. Att hålla fast vid sina tankar och idéer vägde i hennes fall tyngre, än att vara till lags, anpassa sig och bejaka de rådande konventionerna. Karin Boye orkade inte stå emot allt det där unkna och fördömande. Hon tog sitt liv 1941, bara fyrtio år gammal.

Aida Jabbari har själv komponerat och producerat allt material. Det är i huvudsak ett bygge med Karin Boyes texter som grund. Hennes dikter har en inneboende klangbild och en rytmik, som är självklar för musik och sång. Aida Jabbari har sina rötter i svensk, persisk och fransk folkmusik, liksom att hon visar upp en stark inspiration från soul, jazz och pop.

Orden och musiken håller hög klass, och det är Aida Jabbaris sång, som gör detta så mästerligt, naket, skört, med stor inlevelse, utstrålning och värme. Och de stora variationerna, hur sången följer orden och textens budskap, det byggs upp ett sant möte och ett stort samtal, mellan ord, sånguttryck och rytmer och klanger. Med en stor laddning och en expressiv intensitet och hetta. Ibland skymmer hetta och elden de enskilda orden, men det är en randanmärkning.

Denna homogenitet mellan sång, ord och karaktär är bedövande bra. Tre starka kvinnor visar på samma mod och styrka, samma sorg och smärta och frihetslängtan.