PLATSER. Orter, ortsystem och tekniskt-ekonomiska megastrukturer saknar liv. Platser, däremot, är levande organismer med minne och själ, skriver Carsten Palmer Schale.
Platser — till skillnad från “orter” — talar till oss, och är ställen som vi kan fråga och få svar ifrån. Som vi kan återvända till, som minns sina historier och skänker oss visioner om en framtid. Platser som energikoncentrationer. Sådana platser nämns inte bara av exempelvis samer, utan även av företrädare (främst mystikerna, men också andra) inom de stora världsreligionerna, liksom av mer “världsliga” författare såsom bland andra Thoreau (Walden), Brøgger (Sölve), Asplund (Tid, rum, individ, kollektiv), Wikström (Långsamhetens lov), Kvalöy, Wahlström (Geografiutveckling och geografisk utveckling — som om platser betydde något), Hildegard av Bingen et cetera.
Det som är givet i ett platsparadigm, skriver kulturgeografen Lage Wahlström (1984), “är platsen, där den bakomliggande värdepremissen innebär, att platser, länder och regioner skall utvecklas utifrån sina respektive geografiska förutsättningar “. I platsparadigmet dominerar platsens betydelse för de människor som lever och verkar där.
Wahlströms utgångspunkt är en humanistisk människosyn. Detta innebär rimligtvis också, att hänsyn måste tas till kommande generationer. “Generationsimperialism”, som exempelvis tar sig uttryck i miljöförstöring och förbrukning av icke-förnyelsebara resurser, för att möjliggöra en konsumtionsupptrappning för ett begränsat antal rika, hör med andra ord inte hemma här. Det är vidare väsentligt, att syntetisera känslor och förnuft, på det att platsen själv förmås framträda med egen röst. Wahlström hänvisar här till såväl Schumachers (1975) kritik av storskaliga lösningar och Kropotkins (genom Breitbart, 1981) betoning av den andliga dimensionens betydelse i alla relationer mellan människor och deras omgivningar. Låt oss stanna här. Detta skrevs för snart 40 år sedan — och senare blev både Breitbart och Wahlström (om de inte redan var det) märkbart eko-filosofiskt sinnade.
Personligen bor jag sedan 33 år i ett gammalt skutskepparsamhälle — Hälleviksstrand — på västra delen av ön Orust i Bohusläns havsband. Men jag har bott ungefär lika länge (något längre) i Göteborg. Jag vill då påstå, att Hälleviksstrand fortfarande är en plats i en mer kvalificerad mening än Göteborg är det, även om jag känner mig särskilt hemma i vissa delar av Göteborg. Och “hemma” är som laddat begrepp besläktat med begreppet “plats”.
Från kommunalt, regionalt och statligt håll, inte minst bland planerande tjänstemän, är dock ingen av miljöerna egentliga platser. Inte heller Hälleviksstrand, eller “Strana”, som det heter på det lokala bygdemålet. Hälleviksstrand är en ort i ett system av orter. En ort beskrivs ofta i termer av antal hushåll, infrastruktur, VA-system, transportlogistik, bredbandstäckning, elförsörjning och så vidare. Systemet av orter, länkade till varandra över hela vårt land, bildar “ortsystemet Sverige”.
Orter, ortsystem och tekniskt-ekonomiska megastrukturer saknar liv. De är snarare objekt, på olika nivåer, avsedda att mätas och manipuleras på ett eller annat, företrädesvis ekonomistiskt, sätt.
Platser, däremot, är levande organismer med minne och själ, som bara kan fattas och förstås i och genom dialoger mellan människor, natur och kultur. I platsen finns en slumrande eld av kunskaper och känslor som kan bryta fram ur tystnaden bara i kraft av aktiva och lyhörda deltagare bland deltagare.
För övrigt leder inga vägar till Rom, alla vägar leder till en by. Rom är — i sin helhet — en mega-struktur utan själ (men inte i sina delar). Varje by är en plats, som är besjälad.
info@opulens.se
