Den ofria viljan

Existentiellt/Kultur.
Illustration: C Altgård / Opulens

ILLUSION. Den fria viljan är helt enkelt en illusion. En av alla sagor vi gärna tror på, trots att vi alla är slavar under våra djuriska och kosmiska mångdimensionella jag, skriver Christian Wåhlander.

 

 

Man hör mycket snack om den fria viljan. Många får något stirrigt i blicken när den diskuteras, och muskler spänns på ett osunt sätt. Den används som ett argument, inte minst för att försvara kapitalets ständiga (och ständigt framgångsrika) försök att växa genom att exploatera våra fysiska, psykiska, mentala och andliga behov.

Ska vi ta detta med läskeblask som ett av många möjliga exempel. Vi VET att läskedrycker är väldigt onyttiga, och att de bidrar till fetma och diverse andra välfärdssjukdomar som diabetes.

I ena vågskålen: läskeblaskpengar i miljardiska drivor och skrattande företag.

I andra vågskålen: människor som mår dåligt. Och samhällskostnader av astronomiska mått för att ta hand om följdeffekterna av alla dessa totalt onödiga ”välfärdssjukdomar” (och ja, ett bättre namn för välfärdssjukdomar vore naturligtvis ”marknadens fria profiterande på våra kroppar och själar-sjukdomar”).

Dock går ju kostnaderna för ”välfärdssjukdomarna” på ett annat konto, och därmed är 85 procent av befolkningen hjälplöst bortfintad och ser ingen koppling alls. Många hyllar de smarta läskeblaskföretagen för att de är så himla duktiga på att tjäna pengar (allt är ju en tävling här i livet, så GRATTIS till alla härliga vinnare därute!), samtidigt som de ogillar samhällets dyra verksamheter som ju bara gräver djupa hål i plånboken i form av förhatlig skatt!

Försöker man prata med någon ur denna väldiga grupp omfattande 85 procent av befolkningen om problemet med läskeblask kan man ge sig den på att ”den fria viljan” dyker upp som ett oönskat brev på posten:

”Dom är ju inte TVUNGNA att dricka läsk!”

Nej, okej, vi är ju inte tvungna. Men det finns väldigt mycket reklam kring läskeblask. Och den smakar ju gott också, och är lätt att bli liksom beroende av. Och finns lätt tillgänglig i varenda kiosk och affär, nära de likaså ytterst onyttiga chipsen, och de fettbildande men ack så välsmakande jordnötsringarna. Alla i lockande förpackningar av renaste plast, alla motsvarande diverse behov och sug i våra magar och hjärnor.

Så visst, vi är ju inte tvungna. Men det finns en hel värld därute som gör allt den kan för att vi ska falla för frestelser av onyttiga slag — en hel värld som struntar helt i hur vi mår, men som bryr sig desto mer om vinstmarginaler. En hel värld som inte vill något annat än att vi ska fastna i svårartade spelmissbruk finansierade med sms-lån.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

”Den fria viljan du vet? Jag är smal och slank som du ser. Jag har en stark karaktär. Jag har hög intelligens. Jag kan RÄKNA UT att det är dumt att dricka för mycket läskeblask! Och jag gör mina val därefter — fria val!”

Ja, vad ska jag säga? Gratulerar till din stora tur kanske? Saken är ju den att ingen har sig själv att tacka för nånting. Hade du varit född i en annan familj och med en annan kropp och en annan hjärna så hade du varit DEN personen, och inte alls den du är nu. Vad har du gjort för att bli den du är idag?

Noga räknat ingenting. Du föddes med en uppsättning egenskaper och i en form som det tagit miljarder år för kosmos att utveckla, och du begriper inte alls hur du fungerar eller hur du är kopplad till allting annat, eller ens varför du finns. Du äter när du blir hungrig, du använder pengar som alla andra, du gråter och skrattar som alla andra, du älskar som alla andra. Och du babblar om den fria viljan? Det är bara slump och tur som ger dig din typ av karaktär eller brist på den, det är den enkla sanningen.

Det betyder att det vi ser i verkligheten är ofrånkomligt: om man låter företag profitera vilt på alla befintliga mänskliga behov i mammons namn så drabbar det människor — men även djur och växter — hårt. Den fria viljan kan inte rädda vare sig oss eller andra varelser.

Oj, det är inne med krokodilkött — okej, vi mejar ned djungel och dränerar träskmarker så de blir lätta att komma åt och skjuter alla krokodiler vi ser. Att vi förstör saker och ting på vägen? Skit samma, vi måste ju tjäna pengar för Guds skull! No pain no gain!

Bättre potens av noshörningshorn? Visst, vi dödar den sista noshörningen som finns, och så mal vi ned hornet till ett fint pulver som vi säljer jättedyrt. Goda affärer minsann!

Hoppla, finns det ett sockerbehov utan ände hos de flesta människor, som dessutom tycks öka när de är deprimerade? Men det är ju helt underbart, då tillverkar vi oceaner med läsk och hela berg med lösgodis, även om vi vet att det får kroppar och psyken att komma i total obalans — aktieägarna kräver ju vinst på affärerna för bövelen!

Den fria viljan används som argument för att ursäkta rovdriften på människodjur och andra djur, på växter, på hela planeten.

”Det är upp till var och en!”

Fast vi är sju miljarder nu, och det finns vetenskapligt säkerställda statistiska normalfördelningskurvor som visar att hur man än vänder och vrider på det så kommer en viss andel av oss människor alltid att vara mer utsatt och känslig än andra för olika typer av stimuli och händelser (som till exempel en ständig ström av reklam och andra typer av sinnesmanipulation genom film, tv, internet…), och vi VET att ett visst (ungefärligt men skrämmande konstant) antal dödsolyckor kommer att ske i trafiken i år också, vi vet bara inte exakt när, var och vem som är inblandad — och vi vet att den fria viljan inte kommer att förhindra olyckorna, det kommer att vara slumpen som styr om det blir du eller jag som hamnar på bårhuset på grund av en långtradare i fel fil.

Den fria viljan funkar inte ens på smågrejor — om du känner att det kliar på armen så vill du klia — om du använder din ”fria vilja” till att inte klia beror det på andra impulser i ditt inre som styr dig från ditt första skräckfyllda skrik till ditt sista flämtande andetag.

Den fria viljan är helt enkelt en illusion. En av alla sagor vi gärna tror på, trots att vi alla är slavar under våra djuriska och kosmiska mångdimensionella jag. Så låt oss hädanefter rätteligen hänvisa till den som ”den ofria viljan”.

CHRISTIAN WÅHLANDER
christian.wahlander@opulens.se

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Existentiellt

0 0kr