Brist på vänsterpopulistiska visioner

FÖRLORARE. När Löfven nu förhandlat fram vad som ser ut att bli den mest mittenorienterade socialdemokratiska regeringen någonsin finns anledning att betänka om man därmed vunnit slaget men förlorat kriget, skriver Johannes Rex, som läst Till vänsterpopulismens försvar av Chantal Mouffe.

Till vänsterpopulismens försvar av Chantal Mouffe
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag

Trots att en växande populism ofta betraktas som en anomali värd att bekämpa i ett för övrigt fungerande politiskt system har försvar för populismen som politisk strategi börjat höras i svensk samhällsdebatt. I ledet efter Göran Greiders och Åsa Linderborgs populistiska manifest som publicerades förra året inrättar sig den belgiske statsvetaren Chantal Mouffes bok Till vänsterpopulismens försvar som nyligen utkommit i svensk översättning. Här är populismen snarare ett symptom på en latent sjuka i ett politiskt system vars höger-vänster-opposition inskränkt sig för snävt till den politiska mitten, än en åkomma i sig.

En rådande konsensus kring vikten av sänkta marginalskatter, nedpressad inflation och finansiell åtstramningspolitik är några av de saker som med Mouffes terminologi, lånad från den italienska marxisten Antonio Gramsci, betecknar den marknadsliberala politikens nu rådande hegemoni. Enligt Mouffe, som ser  politik som kampens och konfliktens medium, är det just oförmågan att utmana denna hegemoni som gjort att socialdemokratiska partier dukat under i land efter land i Europa. I dess ställe är det på den populistiska högerkanten som motståndet mot den etablerade politiska inriktningen börjat växa.

Högerpopulismens uppsving beror enligt Mouffe alltså inte på någon plötslig aversion mot invandring som fötts i de breda folklagren. Snarare är det missnöjet med växande ekonomiska klyftor och de utsuddade konflikternas mittenpolitik som förklarar utvecklingen. Vad vi hör är ljudet av den marknadsliberala hegemonin som knakar i fogarna. Vid ett sådant nu stundande ”populistiskt ögonblick” som Mouffe kallar det, är det endast ett populistiskt vänsteralternativ som kan rädda en krisande liberal demokrati från att falla i händerna på högerpopulismen.

För Mouffe är populismbegreppet inte laddat med någon specifik ideologisk mening. Snarare utgör det för henne en tom form, blott en strukturell opposition mellan folket och eliten, som politiken har till uppgift att fylla med ideologiskt innehåll. Ett annars så metafysiskt betungat begrepp som folket, betecknar därför i Mouffes bok endast en grupp människor som förenas i en politisk kamp mot det rådande systemets profitörer. Om det sedan är frågor om höjda kapitalskatter eller minskad invandring som definierar folkviljan är öppet för politisk opinionsbildning.

Vad som konstituerar folket är därmed aldrig förutbestämt, utan den politiska kampens fråga par excellence. Genom att konsolidera olika kamper mot förtryck i en bred folklig rörelse som ämnar fördjupa snarare än att bryta med den liberala demokratins ideal om jämlikhet och folklig suveränitet hoppas Mouffe att det är vänstern som kan locka de stora massorna.

Men så mycket tydligare beskrivna än så blir hennes vänsterpopulistiska visioner dessvärre inte.

För som så ofta när den marknadsliberala hegemonin utmanas från vänster är alternativet endast utstakat genom löst skisserade horisonter. Mouffe ägnar mer tid att peka på spanska Podemos och grekiska Syriza som förebud om att nyliberalismens klocka klämtar, än att visualisera det vänsteralternativ som ska ersätta den.

Av alla strategiska vägvisare lägger hon dock lite oväntat mest tid på Margaret Thatcher.

Thatcher lyckades uppamma ett brett stöd för sitt politiska projekt genom att tilldela en överbyråkratiserad stat, högt skattetryck och fackförbundens allmakt ansvaret för försvagade statliga finanser och växande arbetslöshet. Att den svenska borgerligheten vid samma tid snarare fortsatte förstatligandet under Fälldins ledning vittnar om hur stark den socialdemokratiska hegemonin kommit att bli i slutet av sjuttiotalet. Det var först Reinfeldt som lyckades bryta den. Genom att måla upp en konflikt mellan ett missbrukat bidragssystem, finansierat med höga skatter på arbete, och hederliga arbetande människors intressen lyckades den borgerliga alliansen undergräva socialdemokratins dittills ohotade ställning som arbetarklassens företrädare.

I ljuset av Mouffes bok uppenbaras den svenska högerledarens grepp som ingenting annat än en populistisk manöver. Och en mycket lyckad sådan.

Sedan dess har socialdemokratin varit ovillig att återuppta konkurrensen om arbetarröster. Den politiska dragkampen har snarare gällt mittenväljare i storstäderna. Och när Löfven nu förhandlat fram vad som ser ut att bli den mest mittenorienterade socialdemokratiska regeringen någonsin finns all anledning att betänka om man därmed vunnit slaget men förlorat kriget.