BALANS. Vi borde prata mer om vad som ger energi, och vad vi längtar efter som människor, för att verkligen känna oss som människor. Själv kan jag mest bara tänka: hav, kramar, katter och ett utvidgat antifascistiskt nätverk i Gävle. Stillhet och direkta aktioner i en bra balans, skriver Anna Jörgensdotter.
Med jämna mellanrum efterlyses peppiga nyheter, istället för all världens bedrövelser. Om vi kan sammanfatta världens bedrövelser — klimatförändringar, fattigdom, krig, rasism, kvinnoförtryck — med ett ord, så torde det objektivt sett bli med ordet kapitalism. Några äger mycket, många äger inget. Några dikterar villkoren, många känner sig maktlösa. Om vi ska kunna hitta något positivt så torde det handla om platser dit kapitalismen inte når. Eller om vi säger marknaden istället. Om vi med marknaden menar platser där vi känner oss, eller behandlas som, varor, och där vi håller på att stressa ihjäl oss för att producera och leverera mer näring åt kapitalismen. Den växer sig starkare, medan vi känner oss svagare, men vi tvingas in i den för att kunna överleva: betala hyror, köpa mat till våra eventuella barn, och så vidare. Frizoner är de platser som inte dikteras av marknaden, och där vi varken konsumerar eller konsumeras. Ju fler såna platser vi identifierar, desto mer energi kan vi få för att kämpa emot marknadens krav på och behov av våra kroppar.
I Latinamerika har formerats en väldig feministisk våg. Den grundar sig på platt organisering, inga hierarkier. Den stöttar kvinnor som utsatts för övergrepp, och inspireras bland annat av den honduranska miljöaktivisten Berta Cáceres som mördades 2016. Mordet hade uppenbara kopplingar till ett dammprojekt som Cáceres protesterade mot (byggprojektet skulle ha lett till översvämning av Lencafolkets marker). Hon försvarade urinvånarnas land, och naturen som en frizon. Under de tre år som gått sedan hon sköts ihjäl i sitt sovrum har åtskilliga miljö- och människorättskämpar mördats. Cáceres, som själv tillhörde Lencafolket, sa att så länge det finns kapitalism på den här planeten kommer den aldrig att bli räddad, eftersom kapitalismen är motsatsen till liv, ekologi, människor — och då särskilt kvinnor som alltid har haft svårare att försörja sig och hävda sin rätt.
På podden Season of the Bitch pratar författaren Kristen Ghodsee om sin bok Why women have better sex under socialism i vilken hon konstaterar att ökad jämställdhet och ökade rättigheter för kvinnor innebär att människor får ett bättre, friare, sexliv. (Hon understryker att eftersom hon forskat främst om östländer tidigare i historien så är det cispersoner som kommit i fokus). Ytterligare en frizon: möten mellan människor som inte handlar om status och makt. Ghodsee påminner oss om att se det emotionella arbete vi gör varje gång vi finns där för någon annan. När vi umgås med de vi är nära eller de vi vill komma närmare. Hon vrider på begreppet att ta hand om sig själv, som inte måste handla om att vända omvärlden ryggen, utan att vända marknaden ryggen.
Jag tänker att vi är många kvinnor som hatar våra kroppar på grund av vad kvinnokroppen är och tvingas vara i ett patriarkat. Jag har på olika sätt genom mitt liv försökt få bort min kropp, istället för att se också den som en frizon; en källa till njutningar, kraft, och en behållare av viktiga erfarenheter, kunskaper och minnen.
I antologin Pleasure activism skriver adrienne maree brown om hur vi kan utnyttja våra emotionella och erotiska önskningar till att organisera mot förtryck. Vi borde prata mer om vad som ger energi, och vad vi längtar efter som människor, för att verkligen känna oss som människor. Själv kan jag mest bara tänka: hav, kramar, katter och ett utvidgat antifascistiskt nätverk i Gävle. Stillhet och direkta aktioner i en bra balans.
På podden 99% invisible berättar en sociolog om bibliotek som uppenbara frizoner, där människor från alla håll kan mötas. Han berättar om två grannområden i Chicago, där den ena sidan hade höga dödstal och den andra låga. Den välmående sidan hade en utvecklad social infrastruktur, med breda trottoarer, parker och bibliotek, som människor skötte kollektivt. Han pratar om social infrastruktur som varande utanför marknaden, samtidigt är det ekonomiska förhållanden som möjliggör många av de zoner vi önskar utvidga — men långt ifrån alla.
När vi kämpar för ökad frihet måste vi också få sörja den frihet vi inte har. I ett öppet brev från Zapatistkvinnor till systrar och kamrater berättas hur de förlorat striden för att skydda områden och naturresurser från att tas i kommersiell besittning. Brevet är fyllt av sorg och vrede och handlar om att kämpa för alla de platser där vi känner oss fria: ”Kapitalisterna och regeringen som lyder under dem tror att vi vill ha pengar. De förstår inte att vi vill ha frihet, att det lilla vi har uppnått har varit genom egen kamp /…/ De vill att vi ska vara slavar i vårt eget land, acceptera småpengar i betalning mot att de förstör vår ’community’” Det är skrivet från sydöstra Mexikos berg men går att översätta till vilken plats som helst. Håll i ljuset, uppmanas i brevet, och minns de strider mot kapitalismen som utkämpas varje dag runt hela världen.
anna.jorgensdotter@opulens.se
