ATT TALA. Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in, skriver Sofia Nerbrand med utgångspunkt i ett par aktuella skildringar av kvinnomisshandel.
Förakt och smärta som drivkraft. Vrede och hot som vapen. Förödelse och skräck som resultat. Ibland ond bråd död och konsekvenser i generationer. Så kan man beskriva fenomenet våld mot kvinnor.
Alex Schulman fångar en mans utstuderade hat mot en särskild kvinna i sin roman Bränn alla mina brev. Jag började lyssna på honom — han läser själv upp sin berättelse som ljudbok — och slutade inte förrän epilogen var över. Historien griper tag i mig. Tankarna dånar. Vilka människoöden! Så många drabbade!
En narcissistisk patriark går bärsärkagång i decennier — mot sin maka, mot sina fyra barn och mot sina ”heltidsanställda fiender” i offentligheten. Hustrun försöker, men törs aldrig lämna sin make. Hon inser att han är livsfarlig. Han hotar henne med ord och sin revolver och svär att döda henne, sig själv och hennes älskare om hon skulle vara otrogen.
Hans förakt grundar sig i att hon före äktenskapet har genomgått en olaglig fosterfördrivning i Köpenhamn. Hans smärta bottnar i att hans far lämnat hans mor för en annan kvinna när han var tio år.
Mannen i fråga heter Sven Stolpe och är Alex Schulmans morfar. Kvinnan är Karin Stolpe, hans älskade mormor.
Schulman har skrivit en roman och det är ibland otydligt vad som är fiktion och vad som är verklighet. Men Schulman har gjort ett rejält researcharbete och gått igenom otaliga brev, böcker och dagböcker.
Oavsett var gränsen går mellan dikt och historia är berättelsen stark och viktig. Den skildrar våldets makt och hur en dysfunktionell relation förgiftar omgivningen långt bortom det som sker mellan två närstående personer.
Upprinnelsen till att boken skrivs är att berättarjaget, Alex Schulman, beskriver sin egen illa dolda tysta aggression och hur har upptäcker att hans barn och fru är rädda för honom. Hur kommer det sig att han beter sig så? Varifrån kommer ilskan? Hur kan han ta ansvar för situationen och rädda sin egen familj?
Han letar sig tillbaka i sin egen släkt och finner då att den store Sven Stolpe — författaren, kritikern, religionshistorikern — är den som allting emanerar ur. Porträttet av hans morfar är alls inte vackert. Tvärtom. Och man kan med fog resa invändningar emot att han lämnar ut en nära släkting som dessutom är död och inte kan försvara sig. Men den ilska som Sven Stolpe visade i den offentliga debatten är välkänd och väldokumenterad. Särskilt intensivt blev det när ilskan riktades mot hans dödsfiende, Olof Lagercrantz, som Karin verkligen hade en passionerad kärleksaffär med sommaren 1932.
De älskade varandra hela livet men fick aldrig varandra. Rädslan för att bli dödade avhöll dem från att leva ut kärleken tillsammans. Hjärtskärande sorgligt för alla inblandade.
Det viktigaste med Alex Schulmans roman är att han ger lukt och smak, känslomässig access, till en annars outhärdlig historia om kvinnomisshandel. Att han vågar vara självutlämnande och sårbar. Att han erkänner sin uppburna släkts mörka stråk. Att han beskriver den skada som Sven Stolpes barn åsamkas genom förbittrade strider och oförrätter. Att vanan att bråka kan gå i oreflekterat arv i generationer. Att kärleken inte alltid vinner över våldet.
Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in.
Det gällde Karin Stolpe.
Det gällde Josefin Nilsson.
Det gäller alla de nu levande misshandlade kvinnor som inte är kända.
sofia.nerbrand@opulens.se
