BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.
Den 17 april 2017
Crister,
Malmö.
En av de första vårdagarna.
En tunn blå rand, himmel över hustaken.
En stad. Ett liv.
Det är ofrånkomligt att till slut hamna på fullständig kollisionskurs mot den samtid som i allt hastigare tempo låter oss förvandlas till historielösa byggstenar i nyliberalismens tempelbyggande. Det fria val som medelklassen hela tiden tycks ha som rättesnöre innebär ofrånkomligen andras vanmakt. Min frihet, ditt tvång. Det är ingenting annat än ett systemskifte som har ägt rum. Och det har numera fått totalt genomslag, på i princip alla plan.
Det är en omvänd klasskamp som äger rum. Det blir allt mer uppenbart. Jag vet att jag har sagt det förut. Det är människor som äger, andra som blir ägda. Och en stad kan utan tvekan utgöra en tydlig bild av den här transformationen. Klassgränserna i Malmö är knivskarpa. De följer stadsindelning. Det finns ett antal stadsdelar i Malmö där 60 procent inte får godkända betyg från grundskolan. Det är också i dessa stadsdelar som man lägger ner biblioteksfilialerna, vårdcentralen. Det är i staden man enklast kan se den omvända klasskampen.
Det blir därför än viktigare att inte göra avkall på tanken om att litteraturen kan ha en uppgift. Att den kan äga ett annat värde än bara vara en litterär utsaga som förpliktigar till ingenting. Det borde med andra ord finnas en grogrund för en ny arbetarlitteratur. Det är möjligt att den rent av finns men att jag är oförmögen att se vad det är som sker. Det finns undantag. Jag får oftast syn på de här undantagen genom en ren slump. Det var så jag kom över Greger Larssons två böcker. Det är möjligt att den litterära halten inte utgör enda orsaken till läsvärdet i hans böcker utan att det istället finns ett svar i knotigheten och oviljan till anpassning. De flesta har naturligtvis inte läst honom, så varför utgör han en så viktig referens?
Det är en hårfin gräns mellan hembygdsförfattarens provinsiella utblick och den arbetarlitteratur som exempelvis väljer att använda sig av ett geografiskt perspektiv på sin berättelse. Greger Larsson kan sägas stå med bägge benen i varsin fålla. Och kanske får man närma sig hans bok Berättelser från Malmö på ett annat sätt än bara som en självbiografisk utsaga? Det blir då en form av självbiografi förklädd till en politisk utsaga om en stad i förändringen.
Det finns ingen gråzon, inga mellanrum i tiden där vi kan stanna till och andas ut. Staden är på ett sätt hela tiden en helt egen berättelse som skiftar i form. Staden förnyas, förändras. Människor kommer och går. Den stadsdel där du växte upp är en helt annan än den där du nu aldrig kommer att ha råd att bo. Du antingen äger eller blir ägd. Och det är här Greger Larssons självbiografiska text blir av avgörande betydelse.
Den som minns och berättar har en länk av bilder som gör att det inte längre går att omskapa världen till en historielös plats där exempelvis S:T Knuts torg alltid varit en plats för exklusiva bostadsrätter. Greger Larsson avtäcker, mening efter mening, en annan bild, en stad gömd mitt inne i staden. Det som dels är ett självbiografiskt arbete i litterär form blir lika mycket en berättelse om vår stads sociala och politiska historia. Vi får möjlighet att se just det som renoveras bort och som det inte längre finns plats för i en stad där allt skall signalera framgång och historielöshet.
Det är en form av vittneslitteratur som Larsson skriver, men han vittnar inte bara om sig själv och den väg som han kommit att gå. Det är lika mycket en berättelse om den stad som är hans. En stad som finns lika mycket inom honom – som ett minne och utanför honom – som ett brusande torg. På ett sätt är det en klassisk arbetarskildring och en berättelse om ett folkhem som har krackelerat.
På ett annat sätt är det till slut det enda motgift vi har mot den här historielösheten som breder ut sig: skriva, läsa, aldrig ge upp.