KOLONIALISM. De medborgerliga rättigheterna är fortfarande begränsade, 120 år efter att Guam övergick från spansk till amerikansk överhet. Många känner sig som andra klassens invånare i ett land som påstår sig vara världens främsta demokrati. Kim Lind har besökt Guam, som är ett USA-styrt territorium i ögruppen Marianerna i västra Stilla havet.
Världens högsta berg ligger i Stilla havet. Här kolliderar de två kontinentalplattorna Stillahavsplattan och Marianerplattan. Kollisionen skapar ett enormt undervattensberg som från havsbotten till ytan mäter 10 994 meter och därmed klår Mount Everests 8 848 meter. Områdets högsta punkt ovan vattenytan är dock blygsamma 406 meter och utgörs av den vulkaniska ön Guam, bildad av den magma som stigit upp ur havets djup.
Men det är inte Guams geologiska stjärnstatus som skapar rubriker, utan det är Nordkoreas återkommande hot om att angripa ön. Guam tillhör nämligen USA och är inom räckvidd för diktatorn Kim Jung Uns missiler.
Den lilla ön med det tropiska klimatet, knappt 5 mil lång och 1,5 mil bred, utgörs till en fjärdedel av militärbaser där Andersen Air Force Base är USA:s viktigaste flygbas väster om Hawaii. Under Vietnamkriget lyfte B52:or regelbundet härifrån och än idag är närheten till den koreanska halvön och Sydkinesiska sjön av strategisk vikt för försvarshögkvarteret Pentagon på andra sidan jordklotet.
Det militärstrategiska läget är Guams lycka och förbannelse. Militären är den största arbetsgivaren på ön och ger invånarna en chans att försörja sig.
Nackdelen är att stora områden med jordbruksmark har skövlats för att ge plats åt militärbaserna vilket skapat just den fattigdom som driver människor att ta anställning som soldater.
I förhållande till sin befolkningsstorlek, drygt 160 000 invånare, har Guam fler anställda inom det militära än någon annan del av USA. De är amerikanska medborgare och har rätt att döda och dödas för sitt land, men de har inte rätt att rösta i presidentvalet. Guam är nämligen inte en delstat utan ett så kallat territorium, i praktiken en koloni.
Michael Lujan Bevacqua är en av frontfigurerna för Guams självständighetsrörelse, Independence for Guam Taskforce. Hans mål är dekolonialisering av Guam.
— Folk skojar om att jag gick med i självständighetsrörelsen för att Islamiska staten inte ville ha mig, säger han och ler genom sitt stora svarta skägg som får honom att se ut som en jihadist.
Det är framförallt fattigdom och brist på alternativ som gör att många tar värvning, men också ett visst mått av amerikansk patriotism. Vissa av våra skolor kallas för soldatfabriker för att de inte har något annat syfte än att förbereda elever för det militära, säger Michael Lujan Bevacqua.
Krav på självständighet har tidigare betraktats som opatriotiskt och haft svårt att samla stöd. Men Michael Lujan Bevacqua har börjat skönja en ny attityd hos framförallt en grupp i samhället.
– Krigsveteranerna har alltid varit de största motståndarna till självständighet, men fler och fler har ändrat uppfattning. Om man åker till Irak och andra delar av världen för att sprida demokrati är det ju ganska rimligt att börja på sin egen bakgård. Det kräver ju inte ens en invasion, konstaterar Michael Lujan Bevacqua.
Ray Shinohara är 33 år gammal och marinkårsveteran. Han tog värvning som 17-åring och har gjort fyra vändor i Irak och tre i Afghanistan. För Ray Shinohara var det patriotismen som ledde till det militära. Efter elfte septemberattackerna vill han ta till vapen och försvara USA och Guam. Idag är han sjukpensionär och förespråkare av självständighet.
— Många av mina tankar kring självständighet väcktes i Irak och Afghanistan. När jag var soldat pratade vi alltid om varför vi var där. Svaret var frihet. Det var vårt ansvar att sprida den, säger han på generisk amerikansk dialekt.
För några år sedan hade jag nog förespråkat att Guam skulle försöka bli en amerikansk delstat. Men efter att ha studerat öns historia och slagits för frihet i andra länder känner jag att det bästa för Guam är självständighet.
Ray Shinohara har även personliga skäl att ifrågasätta relationen till USA.
Redan efter första vändan i Irak drabbades han av posttraumatisk stress. Men de vårdresurser som erbjuds veteraner i övriga USA finns inte på Guam. Många tvingas resa till Hawaii, Kalifornien eller Filippinerna för att få hjälp. Så efter elva år av krig stod Ray Shinohara ensam med sina demoner.
— Så länge jag var i det militära kunde jag hantera den ilska jag byggt upp av att se alla övergrepp. Jag lärde mig att förvandla ilskan till en tillgång. Den blev det bränsle jag behövde för att fortsätta slåss, säger han.
Att återgå till det civila var det svåraste för Ray Shinohara eftersom han inte längre fick explodera och kanalisera ilskan. Han höll allt inom sig, började dricka och var hatisk. Idag mår han bättre, men erfarenheterna av att bli diskriminerad som veteran eldar på längtan efter självständighet.
— Jag har fått se hur lite resurser den federala regeringen erbjuder oss. Jag vill att Guam ska få stå på egna ben.
Ett viktigt steg mot Ray Shinoharas tillfrisknande har varit hans engagemang för andra ex-soldater både på Guam och övriga i USA.
— För några år sedan kom statistik som visade att 22 veteraner om dagen begår självmord. Det är en väldigt hög siffra. Jag vill se till att Guam, trots att det är en isolerad ö, inte saknar resurser.
Men att lyfta frågorna om posttraumatisk stress och självmord är inte enkelt. Ämnena är tabubelagda på Guam.
— Vi pratar inte om det i vår kultur. Vi har en social norm som gör att vi inte vill sprida negativitet. Många självmord registreras som naturliga dödsorsaker så vi vet inte ens hur många som tar livet av sig.
Ray Shinohara förväntar sig inte självständighet inom överskådlig tid. De flesta av öns invånare är upptagna med att jobba och få ihop till hyran.
— Det är väldigt dyrt att bo på Guam och lönerna mycket låga. Folk sliter och bryr sig inte om Guams politiska status så länge de får lön. Men om de insåg att självständighet skulle hjälpa dem ekonomiskt så skulle de bry sig mer, säger Ray.
Ray Shinohara syftar bland annat på den så kallade Jones Act (the Merchant Marine Act of 1920). Lagen är en protektionistisk kvarleva från tidigt 1900-tal som stipulerar att endast amerikanska handelsfartyg får transportera varor mellan amerikanska hamnar. Det skapar problem för Guam eftersom det stora avståndet till USA:s fastland driver upp priserna på bland annat livsmedel och bränsle. Eftersom transportrutterna inte är konkurrensutsatta av utländska rederier ökar kostnaderna ytterligare.
– Utan Jones Act skulle vi kunna handla med vem vi vill och få tillgång till fler varor. Den stora utmaningen är att nå ut med idéerna om vad självständighet innebär. Men om vi helhjärtat tror på självständighet så tror jag att det någon dag kan bli verklighet, menar Ray.
Norra Guam består av en porös kalkstensplatå och tät djungelvegetation. Söderut täcks de vulkaniska bergen av vasst gräs. Temperaturen pendlar mellan 25–30 grader med en luftfuktighet på 70 procent.
Ön hamnade under amerikansk kontroll i samband med spansk-amerikanska kriget 1898. Fram till andra världskriget tilldrog sig Guam inte mycket uppmärksamhet från den nya kolonialmakten. Men 1941 invaderade Japan och iscensatte en brutal ockupation med avrättningar och massvåldtäkter på ursprungsbefolkningen, chamorrofolket, som levt på Guam i 4 000 år.
Drygt 20 000 soldater, huvudsakligen japaner, dog när USA återtog ön knappt tre år senare. En japansk soldat, Shoichi Yokoi, blev världsberömd i januari 1972. Då fångades han efter att ha gömt sig i djungeln och vägrat att ge upp i nästan tre årtionden efter krigsslutet. Han återvände till Japan som hjälte.
När striderna på Guam var över behövdes matbristen akut åtgärdas. Lösningen blev import av militärens köttkonserver, så kallad spam. Successivt slogs odling och fiske ut och ursprungsinvånarna internaliserade den nya matkulturen. Idag anses köttkonserverna med höga halter fett, natrium och konserveringsmedel utgöra traditionell kost. Konserverna finns i alla smaker och varianter, inklusive sushi. Tillsammans med en allmän amerikanisering av matkulturen har detta fått till följd att Guams invånare drabbas av diabetes i dubbelt så stor utsträckning som övriga amerikaner. Även hjärtproblem, fetma och cancer plågar öns befolkning som har betydligt fler fattiga per capita jämfört med USA:s övriga befolkning.
I början var Chamorrobefolkningen tacksam för att USA drev bort japanerna och när kriget var över förväntade de sig att få tillbaka sin jordbruksmark. Men istället tog militären över ännu mer mark och kontrollerade som mest över 60 procent av öns yta.
– Vårt importberoende är helt galet, nästan all mat vi äter är importerad. Det är vansinne och ett resultat av bristen på lokalt jordbruk, säger Michael Lujan Bevacqua.
Det amerikanska inflytandet syns tydligt i stadsbilden. Huvudgatan Marine Corp Drive klyver städerna Hagåtña och Tamuning på mitten och flankeras av byggnader enligt urban sprawl-modell: låga hus separerade av parkeringsplatser med bilberoende som följd. Endast palmerna skvallrar om det geografiska läget.
I slutet av en parallellgata ligger en hangarliknande byggnad som visar sig innehålla ett rustikt gym utan luftkonditionering. En industrifläkt surrar i ett hörn. Svetten stänker när Christian Rojas landar höger- och vänsterkrokar i en boxningssäck. Han är 30 år gammal och har aldrig satt sin fot utanför Guam.
— Jag har inte råd att resa. Jag jobbar som säkerhetsvakt och har minimilön. I framtiden kanske jag kan få upp lönen. Det hade varit kul att åka till Grekland, säger Christian Rojas.
Christian Rojas är inte intresserad av självständighet. Istället vill han att Guam blir en amerikansk delstat. Då skulle ön få mer federala pengar och bättre ekonomi, resonerar han. Dessutom skulle Guam bli jämställt med övriga USA och få rätt att delta i presidentvalen.
Jag hade velat se republikanen Ted Cruz som president, säger han.
Argumentet att Guam skulle få mer pengar som delstat biter inte på Michael Lujan Bevacqua. Även som delstat skulle ön vara en mikroskopisk del av USA och fortfarande behöva slåss med andra delstater om pengar, menar han.
— Önskan om att Guam ska bli en delstat bygger ofta på okunnighet. Folk hoppas få fler prylar. De inser inte att skattebördan kommer att öka. Som boende i ett territorium slipper vi att betala federal inkomstskatt men som delstat skulle Guam behöva finansiera både lokala och federala skatter. uppger Michael Lujan Bevacqua.
Michael Lujan Bevacqua anser att Guams förhållande till USA kännetecknas av ägare och ägd och han utesluter att Washington frivilligt kommer att uppgradera den strategiskt viktiga ön till delstat.
– Området runt omkring oss är den amerikanska militärens största övningsområde i hela världen. De kallar platsen för sin lekplats och gillar att kunna öva här utan att något land protesterar.
Aktivisterna i Independence for Guam Taskforce har valt en tydlig och långsiktig strategi för att nå ut med sitt budskap. Argumenten kretsar inte kring historiska oförrätter utan kring Guams framtida möjligheter som en egen nation. Målet är att inspirera snarare än att gräva ned sig i tidigare trauman.
Det handlar inte om att övertyga utan om att sätta saker i perspektiv så att folk själva kan reflektera. Det gäller inte minst utbildningssystemet.
Skolelever memorerar delar av USA:s konstitution som inte ens gäller fullt ut på Guam. Utbildningssystemet är ett resultat av kolonialism och när vi påpekar det inser människor själva det märkliga att de inte får lära sig något om sina asiatiska grannländer trots att de bor mitt i Asien, säger Michael Lujan Bevacqua.
Närheten till Sydostasien är uppenbar på Guam. Nedanför lyxhotellen på Tumon Beach flockas japanska och sydkoreanska turister med selfiepinnar och heltäckande baddräkter. Ett brudpar i full bröllopsmundering trampar runt i strandsanden för att fotograferas med det klargröna vattnet som bakgrund. Några hundra meter ut dånar bränningarna in i korallreven.
När solen gått ner drar turisterna vidare till Guam Premier Outlets, Micronesia Mall eller någon annan av shoppinggalleriorna. Här botaniserar de bland Rolex-klockor, Louis Vuitton-väskor och Gucci-skor. Hungern stillas på Taco Bell, Panda Express, Applebee’s eller någon annan av de amerikanska matkedjorna.
Den enda plats där turister och lokalbefolkning shoppar sida vid sida är i den nästan 10 000 kvadratmeter stora Kmart-butiken. Japanerna och sydkoreanerna kommer för den amerikanska upplevelsen och lokalbefolkningen för att det är billigt. Butiken håller öppet dygnet runt och drar in mest pengar av samtliga USA:s Kmart-affärer.
Guam tar emot cirka 1,5 miljoner turister om året. I samband med Nordkoreas senaste krigshot sommaren 2017 sjönk besöksantalet något, fast inte bland sydkoreanerna som är vana vid den oberäkneliga grannen i norr. 2018 gick Sydkorea för första gången förbi Japan i antalet besökare. Men inte heller turismen är något Guam bestämmer över. Av politiska skäl vill USA inte bevilja visum till tusentals ryssar och kineser vilket gör dessa marknader svåråtkomliga för en liten ö utan självbestämmande.
Guams invånare har rätt att välja en lokal guvernör och 15 senatorer i ett enkammarsystem. Det ansågs länge omöjligt för kandidater att uttrycka stöd för självständighet eftersom det uppfattades som opatriotiskt av många väljare. Men i det senaste valet, i november 2018, skedde en dramatisk förändring. 8 av de 15 senatorerna uttalar sig nu positivt om självständighet. Vidare är 10 av dem, samt guvernören, kvinnor vilket återknyter till chamorrobefolkningens förkoloniala matriarkala traditioner.
Kelly Marsh-Taitano är en av dessa senatorer. Hon kämpar bland annat för att bevara och skydda ursprungsinvånarnas kulturarv på platser där militären fortsätter att expandera. Snart ska tusentals nya militärer flyttas från baser i Japan till Guam vilket kräver nya uppoffringar av befolkningen.
— Våra medborgerliga rättigheter är fortfarande begränsade, 120 år efter att Guam övergick från spansk till amerikansk överhet. Många känner sig som andra klassens invånare i ett land som påstår sig vara världens främsta demokrati, säger Kelly Marsh-Taitano.
1946 tog FN upp Guam på listan över kolonialiserade områden med rätt till självbestämmande (United Nations list of Non-Self-Governing Territories). Listan har krympt i takt med att länder och territorier runt om i världen uppnått frihet. Guam står än så länge kvar på listan, men Kelly Marsh-Taitano är optimistisk inför framtiden.
— Dekolonialisering är besvärligt och tar tid. Men jag tror verkligen att Guam kan uppnå självbestämmande.
info@opulens.se
