POETIK. I Autor Chap 1 skriver sex nordiska författare i varsitt häfte om poetik, det vill säga hur de ser på skrivprocessen, dess upprinnelse och förutsättningar. Michael Larsson har gjort en djupdykning i författarnas texter och finner åtminstone en minsta gemensam nämnare: att text och läsare ska mötas.
Autor Chap 1
Av Anne-Louise Bosmans, Ida Marie Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin och Sigbjørn Skåden
Förlaget Autor
I essän En halv meter ovanför marken skriver den finlandssvenska poeten Henrika Ringbom om vad votivinskrifter på antika lerkärl kan säga oss om den arkaiska grekiska människans syn på sig själv som skapare och skriftställare. Idéen är hämtad från Jesper Svenbros essäsamling Sapfo har lämnat oss och går ut på att den här typen av dedikation, i motsats till hur vi gör idag, omtalar sig själv i första person och författaren i tredje person. Underförstått i detta perspektivskifte är att upphovsmannen förutser att hen en dag kommer att vara död, men att skriften (förhoppningsvis) kommer att leva vidare i form av ett varaktigt ting. Men det betyder också att krukan med större legitimitet än den sedan länge avlidne författaren kan göra anspråk på textens “jag” när den ställs i relation till det “du” som läser skriften. Denna omvända språkordning öppnar upp för en reflektion kring vad en förskjutning av subjektspositionen kan innebära för relationen mellan avsändare och mottagare, och vad det är diktaren Ringbom hoppas på med sitt skrivande, nämligen att “bok och läsare ska mötas, och dikterna nå dit där Henrika inte finns”. Det är en passande ingång till den ideella föreningen Autors lovvärda nya skriftserie där förutom Ringbom även Ida Marie Hede, Anne-Louise Bosmans, Sigbjørn Skåden, Jila Mossaed och Burcu Sahin medverkar.
Autors sex häften består av mer eller mindre kortfattade essäer i poetik, eller läran om diktkonst, en typ av text där poeten får tillfälle att reflektera kring sin skrivprocess och formulera personliga motiv. I poetiken kan diktaren kartlägga det begär som är motor i det lyriska skrivandet och kanske få till stånd en fördjupning av något som till sin natur är ganska diffust och svårfångat, även för diktaren själv. Aristoteles Om diktkonsten brukar framhållas som genrens första verk, även om meningarna går isär beträffande huruvida den ens handlar om poesi.
I Sverige är poetiker inget vi är bortskämda med. Poesi som handlar om skrivande eller som inkorporerar autofiktiva element, egennamn, skrivkramper, litterära kotterier och releasefester är närmast en stapelvara, men frågan är om inte just den reflexiva poetiken lyser med sin frånvaro.
Varför man skriver och vad man vill uppnå är frågor som alltför sällan dryftas. Kanske har det att göra med den bland samtidsintellektuella så förhatliga genikulten, att det anses förmätet att skriva om något så dunkelt och borderline-romantiskt som det egna skrivandet. Det kan ju annars tyckas avgörande i en samtid som debatterar poesins roll och funktion att poeterna själva tar bladet från munnen och delar sina tankar med läsarna. Men det är också därför som Autors serie är en så oerhört spännande satsning. Här får vi ta del av sex vitt skilda tolkningar av vad det är och kan vara att skriva, sex olika fundament att bygga vidare på.
Den kanske mest materiella poetiken står Anne-Louise Bosmans för. Redan i essäns inledande kapitel etablerar Bosmans en konflikt mellan lönearbete och kreativt skapande där det ena inte kan existera utan det andra. Kluvenheten mellan dessa två världar får en förödande inverkan på hennes självförtroende inom båda områdena. När skrivandet fungerar som bäst har det en slags “superhjältefunktion” i hennes liv, en hemlig talang som hon håller dold från omvärlden. I övrigt känner hon sig överflödig och falsk, som om hon när en barnslig dröm som vägrar släppa tag. Pengarna räcker aldrig till och gång på gång måste hon mödosamt återknyta till det som en gång fick henne att längta efter att skriva. Livet rinner mellan fingrarna och förtvivlan är aldrig långt bort: “Måske er jeg svag. Måske er livet den her kamp, der handler om at prioritere imellem det, der gør dig lykkelig, og det der er nødvendigt for at få hjulene til at køre rundt. Men jeg føler mig nedtrampet, nedkørt”.
Kanske får också denna alienation implikationer för hur hon skriver. I kapitlet med den passande titeln Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jag tror ikke på, at det er sådan, jag ser ud förklarar Bosmans att även om hon hämtar stoff ur sitt liv så är hon ointresserad av det personliga, av litteraturen som bekännelse. Det personliga är snarare något hon vill distansera sig från. Det handlar inte om att slå hål på isen och nå fram till en djupare sanning, utan om att fokusera på isens yta, att betrakta världen som en främling och låta läsaren göra resten. Att tro på det personliga är att tro på att livet har mening: “Jeg bliver ikke klogere på livet”, skriver hon lakoniskt, “jeg bliver bare ældre”.
Ett liknande patos genomsyrar Ida Marie Hedes poetik, men istället för att hänfalla åt uppgivenhet inför världens tillstånd efterlyser hon det skrivande som visar sig som ett “smukt fuckfinger til den lurende fascisme i alle opbyggelige och “naturlige” jeger”. Hedes värld är en paranoid ström av politisk opportunism, kroppsvätskor, cyborgs, nätflöden och annalkande klimatkatastrof. I denna mardrömslika värld är text det mest opålitliga som finns eftersom ord alltid omförhandlas, vantolkas och utnyttjas i brutala syften. Ändå är det i texten som sprängkraften finns. Samma paranoia genomsyrar diskussionen om form. Å ena sidan är Hede mån om att orden väljs med omsorg, å andra sidan spelar det ingen större roll eftersom orden orsakar den förödelse som Hede värjer sig mot. Den som söker tröst i denna poetik söker nog förgäves, men ett mer omskakande brandtal för ambivalens som livshållning har jag nog aldrig läst.
Även i den samiska författaren Sigbjørn Skådens essä Landskap, minne, raseri är ilskan en bärande pelare. Skåden tillhör den första generationen samer som fick tillåtelse att lära sig samiska i norsk grundskola och som sedermera haft möjligheten att leva ut sin samiska identitet på ett sätt som varit otänkbart för tidigare generationer. Hans skrivande är på så vis oupplösligt uppknutet i de kulturella och politiska förändringar som ägt rum i det samiska samhället i stort. Landskap, minne, raseri börjar som en konventionell poetik i sin skildring av hur skrivandet blir till inuti författaren vid sitt skrivbord. En lång till synes inaktiv period där en idé eller tanke omärkligt tar form inombords för att sedan långsamt, byggkloss för byggkloss, materialisera sig i ett koncept eller en handling.
Skåden skildrar sedan sin bakgrund och ett avgörande politiskt uppvaknande. Till en början drivs av han just raseri mot Norge och övermakten: “‘Dere prøvde å knekke oss, men mislyktes’, sier denne litteraturen.” Det är en sorglig historia om koloniala övergrepp och försöken att utradera det samiska folkets särart. Nuförtiden, skriver Skåden, är raseriet inte längre lika uppslukande. Istället drivs han av frågor som berör skärningspunkten mellan natur, plats och människa i det samiska kollektivet, en position som han menar förhandlar fram ett mer fruktbart utgångsläge än det nordisk-europeiska i ekologiskt hänseende.
Jila Mossaeds Att andas ord i skogen är en stundvis fin men likväl något platt långdikt om hur modersmålet gradvis ersätts av en främmande språkskrud i ett nytt land. Det är lika delar sorgesång över ett persiskt arv som gått förlorat som det är en hyllning till det nya språkets möjligheter och de sammanflätningar som kan uppstå i en lyhörd diktares sinne. Mest intressant är diskussionen om likheterna och skillnaderna mellan den funktionella svenskan och den metafortyngda farsin, men alltför ofta fylls texten av storvulna utsagor som aldrig riktigt konkretiseras: “Alla goda resurser finns inom oss”, “Jag vill agera och försvara sanningen” och så vidare.
Den sista poetiken, Burcu Sahins Älskade syskon, är ett kärleksbrev till alla som befinner sig utanför de rum och institutioner där makten koncentreras. Det är en svindlande och välbehövd uppgörelse med vithetsnormer, kulturella, sexuella och ekonomiska ojämlikheter som driver en kil in i föreställningen om att vi i Sverige lever under likvärdiga förutsättningar. Framförallt är det en uppgörelse med språket och hur det både segmenterar och befäster skillnad, men även om hur språkförskjutningen kan vara en glipa som öppnas och ger tillgång till en värld av gemenskaper och återupprättad självtillit. Såväl poesins kontraintuitiva meningskonstruktioner och obegripliga syntaxer som det egna språkets “felaktiga” särart har en frigörande potential. Sahin frågar sina mottagare: “Underkastade ni er alla språkliga regler eller bestämde ni er för att själva uppfinna världen ni vill leva i? Var det för att någon sa att det går att skriva sig fram till en annan plats?” Med hjälp av poesin, filosofin och den kritiska teorin håller hon den förlamande ångesten stången. Det är skrivande som ren motståndshandling och språk som katalysator. Älskade syskon knyter på ett fint vis an till den inledande reflektionen i Henrika Ringboms poetik, den som handlar om att text och läsare ska mötas. Det tycks vara det enda som verkligen förenar.
michael.larsson@opulens.se
