Så mycket helighet, så mycket hat

OLIKA VERKLIGHETER. Nu uppstår oron igen för ett fjärde Gazakrig och därmed alla fasor och allt lidande detta kan medföra. Jag blir mer och mer medveten om att jag inte befinner mig i en verklighet utan i olika verkligheter, skriver Anders Kjellström som besökt Ramallah, Jerusalem och Tel Aviv.

Vi reser tidigt en morgon från Ramallah. En stad full med palestinska flaggor och ett visst oberoende och viss självtillit. På stadens universitet skapas en ny välutbildad ungdomsgeneration som snart tar över politiskt och kulturellt.

Vår kollektivtaxi tar oss mot Jerusalem, det är inte mer än drygt tre mil, men resan tar tid. Vi närmar oss gränsövergången och vi får lämna bilarna för att ta oss till en buss. Vi går över ett grusfält. Det är klart besvärligt för många gamla och kvinnor som bär sina barn. Väl uppe på bussen kommer de israeliska soldaterna med sina M16-gevär och kollar alla papper. Vi åker några hundra meter och sedan är det byte till ny buss och en marsch genom ett nytt grusfält. Jag känner genom hela kroppen den förnedring och förödmjukelse mina medpassagerare upplever när de tvingas till detta i det som förut var deras eget land.

Jag känner också att jag varit med om detta förr. Varje gång man passerade igenom Berlinmuren under det kalla kriget var det samma intryck av betong, taggtråd och maskingevär.

Väl framme i Jerusalem firas sabbat och israeliska offentliga kommunikationer är nedstängda, de palestinska fungerar dock. Jag har dock bott i staden tidigare och känt av dess atmosfär. Inom ett stenkast från varandra ligger Västra muren, den kristna gravkyrkan och Klippdomen. I gravkyrkan slänger sig pilgrimerna ner på den sten där Jesus skall ha lagts efter korsfästelsen och tårarna är många. Vid muren har den judiska delen sina böner vid det som ännu återstår av Davids tempel och även här är känslorna starka. Uppe på berget går muslimerna in till bön i Klippmoskén fulla av andakt ty härifrån startade Muhammed sin nattliga resa upp till Gud och profeterna. Religionerna genomtränger hela samhället.

Så samtalar man med människor i staden och ständigt återkommer frågan om etnisk rensning. Israelerna vill slänga ut araberna till något annat arabland eller till Västbanken och palestinierna vill gärna bli av med den judiska befolkningen. Så mycket hat, misstro och främlingskap ligger och mullrar under ytan. Det påminner om en aktiv vulkan, den kan när som helst få utbrott.

Vidare till Tel Aviv och bara någon timme senare är vi där. Här är livet vackert. Det är fullt med folk på stranden, joggare, badare, folk som spelar strandtennis och kvinnor i bikini. Staden präglas av en ytterlig modernitet. Man kunde lika gärna varit i Kalifornien eller på franska Rivieran och regnbågsflaggorna vajar över många barer och restauranger.

Det finns en känsla av skenbar normalitet och ett liv som är enkelt och vackert.

På en förmiddag tre olika samhällen och kulturer där det inte är så lätt att orientera sig och dessutom bara några timmar efter att jag lämnat Tel Aviv utsätts staden för ett missilangrepp och ett antal personer skadas. Nu uppstår oron igen för ett fjärde Gazakrig och därmed alla fasor och allt lidande detta kan medföra. Jag blir mer och mer medveten om att jag inte befinner mig i en verklighet utan i olika verkligheter och frågan är då hur man skall hantera denna motsägelsefulla samtid som vi lever i.