DET NÄRA. De flesta beskrivningar av kärlek som överlever tidens tärande tand tycks nästan alltid vara skrivna på avstånd, under smärtsam saknad och längtan. Är vi oförmögna att fånga och på djupet värdesätta det nära, det vi befinner oss mitt uppe i? undrar Crister Enander.
Ännu ett månvarv. Livet fortsätter. Världen är en allt grymmare plats. Ibland är det smärtsamt svårt att uthärda när händelserna i det obevekliga nyhetsflödet ockuperar medvetandet och vänner går på knäna av sjukdom eller utmattning.
“Allt levande lider”, som det står i Talmud.
På himlen — ser jag genom mitt fönster — hur månen oberörd rör sig ovanför våra huvuden. Natten är snart här. Och en dag som jag är mycket tacksam över, vilken skänkt mig såväl glädje som ögonblick av ogrumlad lycka, lider sakta och i all stillhet mot sitt slut.
Ännu en dag läggs till våra liv. Livstråden krymper. Åren som återstår blir färre. Andningen är likväl lugn. Jag ser hur tunna slöjmoln hastigt drar förbi den skarpt lysande månen. Vardagens och naturens egen skönhet finns där alltid om vi har ork och kraft att titta efter.
Lycka är i sanning svårfångad, omöjlig att tvinga fram. Inte möjlig att köpslå om; går inte att sälja hur mycket än de försöker lura oss. Den liknar på så sätt nåden — kärnan i den kristna tron — och bör utan tvekan även behandlas med samma ödmjuka tacksamhet.
Med böjt huvud.
Ibland tänker jag — som nu när jag ligger och antecknar och låter tankarna löpa mer eller mindre fritt — att jag verkligen skulle vilja kunna skriva om såväl lycka som kärlek. Men samtidigt vet jag med mig att jag saknar fallenhet för det. Jag äger inte den begåvningen eller den särskilda läggningen.
I stället försöker jag, om och om igen, att skriva om det som — så att säga — finns alldeles strax intill, tätt tätt intill det avgörande och mäktiga. De stora känslorna i våra liv, de som skakar om och förmår rubba våra grundvalar och vidröra själva existensen, skapar en sorts mäktiga vågor som fortplantar och sprider sig, och deras inverkan kan jag ibland, när orden lyder och allt faller på plats, skildra med åtminstone viss trovärdighet. Det är stort nog för mig. Att veta sina begränsningar är nog så avgörande.
Nu är det längesedan jag försökte att gå utanför det trygga och invanda i skrivandet. Ja, kanske ända sedan jag skrev I motstånd växer tanken, en bok som jag märkligt nog känner mig en smula nöjd med. Varför vet jag egentligen inte. Men så är det.
Jag ligger här i sängen mitt i den lilla staden på slätten med den vackra smutsgrå och åldrade Domkyrkan som granne och tänker på om jag återigen ska samla mig till att åtminstone försöka att skriva om det som är livets bärande pelare, just det som gör oss till verkligt levande människor.
Jag skulle vilja våga ett försök. Uppgiften lockar och pockar, envis som en hungrig kattunge. Där finns en utmaning som verkligen eggar, som kanske kan förmå att driva fram just de där äkta och sanna orden som ibland förmår bära på ett särskilt sorts innerligt ljus. Men så svårfångat, så gäckande.
Ibland tror jag att det inte finns något som är mer svårt att skildra än just lycka och kärlek. Det är som om orden vägrar, liksom gör halt inför det mäktiga i dessa starka och genomgripande upplevelser. Nu är förvisso inte lycka alltid storslagen. Den visar sig nog avsevärt oftare i livets små detaljer. En hand som sakta rör sig över en annan människas hud. Ett sovande barn som ler i sin säng, djupt försjunken i okända drömmar.
Lyckan passerar, stryker förbi, uppenbarar sig vid de mest oväntade tillfällen. Den överrumplar. Som en smeksam ilning utmed nacke och rygg, som en svag bris av svalka efter en plågsamt lång och het dag.
De flesta beskrivningar av kärlek som överlever tidens tärande tand tycks nästan alltid vara skrivna på avstånd, under smärtsam saknad och längtan. Är vi oförmögna att fånga och på djupet värdesätta det nära, det vi befinner oss mitt uppe i?
Det är en på många sätt skrämmande och störande tanke. Men för att uthärda den tid som är vår vidriga samtid måste vi försöka. Endast så kan vi bevara vår kärna av mänsklighet intakt.
crister.enander@opulens.se
