Allt handlar om affektion

TERRORISTER. Att IS-terrorister inte skulle kunna vara svenskar, en del av Sveriges kultur eller världens kultur är problematiskt. Terrorister opererar och samarbetar ofta globalt och interregionalt samt kan precis som vilka individer som helst ha multipla identifikationer och lojaliteter, skriver Vladan Lausevic.

Terrorism är ett globalt problem vars hantering kräver att globala och internationella institutioner som FN:s säkerhetsråd fungerar och utvecklas med tiden. Påståenden i stil med att IS-terrorister från Sverige är osvenska eller emot den ”västerländska civilisationen” blir därför problematiska. Detta eftersom terrorism, oavsett ideologi eller om den är privat eller offentligt organiserad, handlar om förakt för säkerhet och frihet i universell mening.

Debatten om hanteringen av svenska IS-terrorister berör utöver synen på medborgarskap också synen på kollektiv identifikation. Jimmy Åkessons (SD) uttalande om att svenska IS-medlemmar har förbrukat rätten att kalla sig svenskar handlar också om åsikten om att man inte kan vara svensk och terrorist. Uttalandet kan ses som ironiskt med tanke på att det bland SD:s grundare fanns en man som tillhört SS, en organisation som under andra världskriget utförde liknande illdåd påminnande om dem som IS gjort i vår samtid.

Ett annat exempel på diskussionen om huruvida svensk identifikation, eller närmare sagt affektion för Sverige, går ihop med terrorism utvecklas av politikvetaren Katarina Barrling i Sveriges Radios Godmorgon världen. Barrling menar att begreppet svensk är mångtydigt vilket gör att man kan vara svensk medborgare men utan att vara svensk när det kommer till människors ”intuitiva förståelse” av begreppet. Istället diskuterar Barrling begreppet ”nationalskap” som enligt hennes synsätt innebär att man identifierar sig med en nationell gemenskap med andra aspekter utöver språk och medborgarskap.

Om Barrling menar att svenska IS-terrorister vill förstöra den globala civilisationen så stämmer det eftersom IS har en global vision som går ut på att vilja ockupera hela världen. Men argumentet att IS-terrorister inte skulle kunna vara svenskar, en del av Sveriges kultur eller världens kultur är problematiskt. Terrorister opererar och samarbetar ofta globalt och interregionalt samt kan precis som vilka individer som helst ha multipla identifikationer och lojaliteter. Detta eftersom människans förmåga för engagemang och affektioner inte är begränsad till en viss stats gränser.

Problemet med resonemang som präglas av nationalism, civilisationism eller essentiell kultursyn är bland annat inslag som mytologiska narrativ och kategorisering av människor i boxar. Civilisationism kombinerar kristendom, sekularism och liberalism och framställer islam och muslimer som ett samhällsproblem. Kristendomen lyfts då inte fram främst som en religion i sig utan snarast som ett slags civilisatoriskt motstånd mot det påstådda hotet från islam. Osanna föreställningar som ”civilisationernas kamp” eller ”clash of civilizations” går ut på att främja beteenden som skapar fler konflikter och splittringar istället för att främja processer  som kan leda till att världen förenas institutionellt och kan bli en kosmopolitisk och harmonisk plats för fler. Därför blir även argumentation som relaterar till ”svenska värderingar” felaktig eftersom den leder till skapandet av nidbilder, myter och orealistiska förväntningar i samhällsdebatten.

Det finns också en tendens till att de som åberopar det västerländska ofta är negativa till EU:s existens då man ogillar liberala värderingar, mångkultur eller invandring från Mellanöstern. I sådana tendenser präglade av civilisationism brukar EU ofta presenteras som något progressivt, nyliberalt och på basis av mänskliga rättigheter medan ”Väst” framställs som lika med kristendom, kulturkonservatism och kapitalism. Det blir extra problematiskt i en debatt när terrorister i många fall har islam som religion samtidigt som det råder fobier gentemot EU:s muslimer och eftersom terrorismens offer globalt sett oftast är just muslimer.

Som historikern Yuval Harari menar i sin bok 21 lessons for 21st century är det missvisande att påstå att terrorister är anti-västerländska eller anti-nationella. I praktiken finns det bara en civilisation, nämligen den mänskliga eller globala. Även IS-terrorister använder sig av dollarn som är en global valuta, av sociala medier som Facebook och Twitter som är globala online-communities samt hämtar inspiration hos tänkare som Karl Marx, Michel Foucault och Michail Bakunin som är globalt kända.

Likadant är fallet när det kommer till affektioner rörande abstrakta gemenskaper som nationer. I boken Right-Wing Collectivism menar den humanistiske libertarianen Jeffrey Tucker att det finns fem dåliga och ett bra sätt att beskriva begrepp som nationell gemenskap. De fem dåliga sätten är hudfärg, religion, språk, geografi och dynasti. Om man inte kan språket, anses ha fel hudfärg, ens religion inte accepteras, om man anses komma ifrån främmande kulturer eller har fel släktband så blir man exkluderad. Eller så blir man inkluderad men utan att själv ha accepterat inkluderingen.

Det ”goda sättet” bygger på frivillighet och individens valfrihet rörande affektioner. Utöver att vara libertarian ser sig Tucker också som en amerikan som på basis av olika affektioner känner stolthet för USA och kämpar varje dag för mer frihet och emot Donald Trumps kollektivism. Samtidigt är han medveten om att han i vuxen ålder har valt detta frivilligt och att han kan få liknande affektioner för Portugal om han till exempel läser en bok om landet. Med andra ord, vi kan känna engagemang och starka känslor för alla möjliga communities och gemenskaper från lokal till global nivå på basis av texter, bilder och symboler.

Att skriva denna text gjorde att jag påmindes om min egen historia då jag hyste en stark affektion för Sverige redan innan flytten från Bosnien tack vare berättelser om Sverige som ett öppet, modernt och liberalt samhälle. Och likadana positiva känslor har jag för exempelvis Berlin, Kalifornien och Goa. Jag önskar också att det fanns bättre institutioner för att hantera problem med terrorism och krig som de som drabbat Syrien och Jemen. Det säger jag också på basis av historien om hur kriget i Bosnien stoppades genom fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Det viktigaste om fler ska kunna leva i fredliga och demokratiska samhällen är just fri identitetsbildning och valfrihet när det gäller affektioner.