Hyperrealism på gott och ont

AKTUELL KONST. Med utgångspunkt i en aktuell utställning på Arken i Danmark resonerar Ida Thunström kring hyperrealismen i konsten. 

Hyperrealism kan vara tämligen oanständigt. Illusioner som sådana är till för att lura oss. Ta sikte på våra slöa sinnen och förutfattade meningar, och smyga sig in bakom våra försvarsmekanismer. Påträngande rentav. Obehagligt att tappa kontrollen över sina fasta övertygelser.

I februari öppnade skulptören Patricia Piccininis utställning A World of Love på Arken utanför Köpenhamn. Inte riktigt så obehaglig som man kanske kan tro när man läser om den. Piccininis verk är osannolika, vackert fantasifulla och enormt realistiskt utförda skulpturer föreställande människoliknande varelser. Som hybrider av djur, människor, maskiner med futuristiska inslag. Förvirrande, men samtidigt ack så välbekant. Kindred (2018) föreställer en apliknande varelse, totalt naturtroget genomförd, vit hud, rött hår, med ett barn på axeln. Ser jättehäftigt ut, på gott och ont men mest på gott.

Jag tänker på de gånger jag haft den stora glädjen att stå framför en skulptur av Ron Mueck (född 1958, även han australiensare). Mueck leker med verkligheten genom att förändra storleksperspektiven på sina realistiska porträttskulpturer. Ofta är verken enorma. Hyperrealistiska och onekligen uncanny. En förskjutning av skalan och vi tappar genast bort oss.

Ibland kan det tyckas vara ett simpelt drag för att skapa en effekt, men enkelt är väl inte att underskatta? Små rubbningar gör ibland större verkan än stora, just för att de smyger sig på. Som om de omformulerar och lägger sig i bakhåll. Precis som att en lögn blir bättre ju närmre sanningen den ligger, är det ibland den lite mindre radikala förskjutningen av verkligheten som ger bäst effekt. Där förblir den hyperrealistiska bilden obesegrad.

Det är ungefär som när en ny världsbild långsamt smyger sig in i ett samhälle, i oss alla, normaliseras och tillslut blir till kollektiv sanning. Utan att vi märkt det. Och det är just det där välbekanta som är huvudordet. För att saker ska kunna ge maximal effekt, behöver man i regel stå ganska nära. Och då tänker jag inte alls bara fysiskt. När tysta förskjutningar sker på insidan, när ett synsätt förändras.

Kanske är dagens verklighet en förskjutning i sig själv. Vår tillvaro som en enda stor skalförskjutning. I upplevelsen att verkligheten blivit förenklad och förminskad. I en känsla av att tillvarons nyanser, i allt större utsträckning, tenderar att suddas ut.

I Kindred får det ju en fin effekt. Fokus ligger på en kärlek till de som inte är vi, för att de är lite som vi fast inte riktigt ändå. Empati? Absolut. Väldigt behövligt i dessa dagar. Ändå ligger den apliknande rödhåriga varelsen lite för långt bort ifrån vår verklighet för att vi på riktigt ska kunna identifiera oss med henne. Och det är ju just identifikationen, som är så pass starkt förknippad med vår självbild, och vårt agerande.

Ibland kan det bli lite jobbigt att titta på konst. Ganska lätt kanske —  men alls inte lika attraktivt som när det handlar om en vacker futuristisk hybridapkvinna — att relatera till den amerikanske konstnären Duane Hansons Supermarket Lady från 1969. En hyperrealistisk skulptur i naturlig storlek, föreställande en klassisk amerikansk förortskvinna. Överviktig, cigarett i munnen, och med en shoppingvagn full av skräpmat; tämligen osexig skulle nog många tycka. Inte vill vi väl identifiera oss med henne? Supermarket Lady var lika obehaglig då hon gjordes som hon ter sig idag. Då var hon en samhällskritisk varning för konsumtionssamhället och vart vi var på väg. Idag står hon för det som vi på ett personligt plan allra minst vill vara, eller överhuvudtaget förknippas med. Hon provocerar helt enkelt för att hon finns på riktigt. Det känns nästan aggressivt att hon står där framför oss och existerar. Hon passar faktiskt inte in i de bilder vi vill förknippa oss med. Riktigt osjyst är det faktiskt, var vänlig radera henne tack.