SEVÄRD. Utställningen är unik i sin genre och väl värd att se flera gånger om, skriver Anne Edelstam om den pågående utställningen Here’s looking at you som sammanställts av Hoyte van Hoytema på Sven-Harrys konstmuseum.
Here’s looking at you av Hoyte van Hoytema
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm
Utställningen står till den 19 maj
Hur kan man välja ut 199 fotografier av ett urval på cirka 3 000 från Hasselbladsstiftelsens fina samling? Det svåra uppdraget fick filmfotografen Hoyte van Hoytema i uppgift. Resultatet är häpnadsväckande.
Here’s looking at you kallas denna annorlunda fotoutställning för. Den holländsk-svenske internationellt erkände filmfotografen har kurerat utställningen. Jag förstod inte först varför han har installerat så många fotografier så tätt på varje vägg, dessutom verkar de vara från olika tidsepoker och från både framstående som mera okända fotografer.
Men det visade sig snabbt att Hoyte haft en egensinnig idé bakom hängningen. ”Det är eye-linen som jag vill lyfta fram, kontakten mellan objektet och subjektet” förklarade Hoyte. Det tog ett tag innan jag förstod vad han menade med det engelska uttrycket eye-line — ögonlinje bokstavligt översatt men mera korrekt: blickriktning. För detta är inte en vanlig fotografiutställning när uppförstorade fotografier ställs ut med lagom mellanrum mellan varandra så att betraktaren kan granska varje foto för sig i lugn och ro. Nej, detta är ett sammelsurium av bilder tätt uppsatta på vad som verkar närmast kunde vara ett barns hopplock. På ena väggen hade han till och med ritat ett streck och skrivit in 152,50 cm — ungefär som man gör när man vill se hur mycket ens barn har växt. ”Detta är den normala längden för ens blickfång”, förklarade Hoyte.
När jag steg in i det första rummet möttes jag endast av ryggar och nackar. Inte en enda blick mötte mig. När jag tittade på den högra väggen, upptäckte jag att samtliga porträtt såg åt vänster; på den motsatta väggen såg de åt höger. ”Jag har gjort mitt urval efter hur människorna blickar ut till sidan, mot eller från kameran” sa Hoyte. Det gav rummet en känsla av styrka — en gruppstyrka. Som om jag blev delaktig i en grupp människor, av olika åldrar, kön, nationalitet, ja precis som i samhället för övrigt, vilka såg åt ett håll eller ett annat. Den enskilde individen suddades på så vis ut gentemot massan.
Utställningen kan ses i två perspektiv: med massans eller gruppens dynamik – eller bild för bild med vad varje enskilt fotografi representerar. Såväl berömda fotografer som Cindy Sherman, Irving Penn, Lennart Nilsson, Christer Strömholm och Richard Alvedon som yngre och mindre kända fotografer visas sida vid sida. Tidsmässigt löper utställningen under cirka ett sekel. ”Vissa fotografer finns representerade med flera bilder, andra inte alls, allt har med blickarna att göra” berättade Hoyte. Det leder till en jämlikhet och ödmjukhet som inte alltid kännetecknar samtidens presentationer av fotokonst.
Jag fick också lära mig vikten av vinkel för en filmfotograf: känslan är inte densamma om man ser en person bakifrån, från sidan eller om denna tittar rakt in kameran. I det innersta rummet är hängningen sådan att jag kände mig närmast uttittad av alla dessa människor som tycktes betrakta mig mer än jag betraktade dem. Det var närmast en befrielse att komma upp på fjärde våningen där blickarna tvärtemot ofta var dolda bakom någon tidning eller dylikt.
Utställningen är unik i sin genre och väl värd att se flera gånger om. Ni har fram till den 19 maj på er så skynda långsamt!
