MUSIKAL. Hugh och Nancys många världar kräver mycket av publiken men tar man till sig föreställningen får man mycket i gengäld både vad gäller scenisk lust och fantasi, inte minst när det gäller de suveränt samspelta Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm, skriver Lena S Karlsson.
Hugh och Nancys många världar av Lars Rudolfsson
(Fritt efter en bok av Peter Byrne)
Musik: Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander.
Scenograf: John Engberg.
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson.
Ljusdesign: Linus Fellbom
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Svante Billinger/Ruben Granditsky, Emma Broomé, Peter Engman, Johan Holmberg, Magnus Roosmann, Vanna Rosenberg, Jennie Silfverhjelm, Helen Sjöholm, Pierre Wilkner
Musiker: Susanna Risberg, Niklas Barnö och Edvin Nahlin
Elverket, Dramaten, Stockholm
Lars Rudolfsson är en mångsidig teaterman/musiker av största dignitet, vars signum är att alltid komma med överraskningar, sceniskt och ibland förbluffande ämnen. Den nu aktuella musikalen Hugh och Nancys många världar som haft sin urpremiär på Dramaten Elverket är inget undantag, det är djärv satsning från början. Musikalen eller snarare sångspelet skapades i nära samverkan mellan Lars Rudolfsson och Mats Gustafsson samt Per Åke Holmlander.
Föreställningen baserar sig på vetenskapsjournalisten Peter Byrnes bok The many worlds of Hugh Everett III: multiple universes, mutual assured destruction, and the meltdown of a nuclear family från 2010. Verklighetens Hugh Everett III (1930–1982) var en karismatisk person och omtvistad fysiker som 1957 föreslog ”en flervärldstolkning av kvantmekaniken” för att citera Wikipedia. Kvantfysik är inte mitt område, det ska villigt erkännas..
Hugh och Nancys många världar utspelar sig i USA under 1960- och 70-talen med kapprustning på agendan och vapenskrammel som bakgrund. Det kalla kriget är vid denna tid som mest frostigt, hela världen befinner sig i spänning inför det växande kärnvapenhotet, där många tongivande fysiker gett sina bidrag till den potentiella massförstörelsen.
På Elverkets stora scen möter vi familjen Everett i ett idylliskt amerikanskt hem skapat av John Engberg, en bur för burgen elegans. Tack vare en snillrik vridscenslösning fungerar konstruktionen både som exteriör och interiör, en scenbild som får mig att tänka på en annan tids kreativa scenografer som Akke Nordwall eller Sören Brunes.
Här möter vi först den perfekta hustrun Nancy som hela tiden ska finnas i familjens fokus, men som inte får cred för det. Vid Everetts sida finns då den till att börja med undertryckta hustrun Nancy, vars funktion är att hålla hemmet samman i en tid som andas ungdomsrevolt och familjer under uppbrott, sexliberalism och ändrad syn på bland annat hallucinogena droger.
Ett mirakel inträffar när Nancy får till sällskap en kopia av det slag som skulle kunna verifiera makens teori om multitipla universa. En annan världs Nancy träder fram ur ingenstans. Den nya Nancy spelas med stor bravur av Vanna Rosenberg, som röstmässigt fint matchar Helen Sjöholms lyriska och varma mezzosopran i sångpartierna. Hos sin dubbelgångare finner Nancy en bundsförvant och någon att tala med, när tonårsbarnen revolterar och maken lever ut sina aggressioner mot hustrun.
Enligt Hughes finns ett antal parallella universa, där vi existerar samtidigt, vilket kan erinra om Swedenborgs extra världar befolkade av andar. Everetts stora teoribygge fick inte genomslag bland tongivande fysiker under hans livstid. Istället kom han att arbeta som försvarskonstruktör och konsult inom det militära och han avled på grund av sin osunda livsstil. Han bröts ner av alkohol, alltför många cigarretter och övervikt.
Här finns en rad betydande skådespelare, inte minst ska Magnus Roosmann ha en eloge för sin tolkning av den buttre och passivt aggressive Hugh, som med sin karisma trollbinder sin omgivning. Emma Broomé visar även hon på sitt breda register som den tonårsstrulande dottern. Hon är en ung skådespelare på stark frammarsch.
Hugh och Nancys många världar kräver mycket av publiken men tar man till sig föreställningen får man mycket i gengäld både vad gäller scenisk lust och fantasi. Inte minst när det gäller de suveränt samspelta Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm. Det är en föreställning som värmer i den vårvintersnåla kvällen.
info@opulens.se
